Det tysta kriget mot Iraks kvinnor
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Kriget med stort K är männens krig med vapen och bomber, pansarvagnar och helikoptrar. Ett krig, som drogs igång den 20 mars 2003 med ett amerikansk-brittiskt anfall mot Irak, utan godkännande från FN.
Ett krig, som president Bush redan den 1 maj samma år förklarade var över i och med att Bagdad intogs och Saddam flydde.
Vi vet hur det blev. Fyra år senare är USA-truppen större än någonsin. Som erövrare var den USA-ledda styrkan överlägsen. Som ockupationsmakt inkompetent - dåligt förberedd att leda Irak.
En krigsliknande vardag
Den 28 juni 2004 upphörde formellt ockupationen. Då återfick Irak officiellt sin suveränitet och en temporär regering installerades, övervakad av en amerikansk civiladministratör. I januari 2005 hölls val och i oktober samma år genomfördes en folkomröstning om en ny grundlag.
Se där, en på papperet lyckosam och demokratisk utveckling. Men i verkligheten har laglösheten brett ut sig, självmordsbombare härjar och idag pågår närmast ett inbördeskrig.
Civilbefolkningen har fått vänja sig vid en krigsliknande vardag. Massor av irakier flyr sitt land. Saddams terror har förbytts i en annan terror.
Med några snabba penseldrag är detta situationen i Irak så, som den rapporteras. Men det pågår alltså ytterligare ett krig - det mot kvinnorna. Livssituationen är svår för många kvinnor i Irak idag.
Allvarligt sämre för kvinnorna
Sedan invasionen 2003 har kvinnors rättigheter försämrats dramatiskt. Försämringen gäller inte minst i det dagliga livet med kraftigt begränsad rörelsefrihet, hot och våld.
Tidigare skyddades kvinnors rättigheter av en lag från 1958. Det var efter det att irakierna störtade den av Storbritannien inrättade monarkin. Enligt denna lag hade kvinnor liknande rättigheter, som kvinnor i västvärlden.
Irak var då ett av de främsta länderna i Mellanöstern vad gäller kvinnors rättigheter. Även under Saddams tidiga diktatur kunde kvinnors position i samhället flyttas fram. Ibland kan man läsa, att det var efter invasionen 2003, som kvinnors situation allvarligt försämrades.
Men det är inte sant. Redan efter Gulfkriget drog Saddam åt tumskruvarna och situationen blev successivt allt sämre för kvinnor enligt den ansedda organisationen Human Rights Watch. Och idag finns en regim och en konstitution, som motarbetar kvinnornas ställning i samhället. Frågan är väl om man nu rent av ser en "talibanisering".
Kvinnor har blivit måltavlor
Den svenska organisationen Kvinna till Kvinna har påbörjat samarbete med kvinnoorganisationer i Irak, de som ännu tillåts verka.
Nadia Mahmoud från en av dessa organisationer (Womens freedom in Iraq) säger: "Nej, vill inte ha det så här. Vi vill inte ha månggifte, bli slagna, giftas bort unga. Med den nya konstitutionen har vi sparkats 50 år tillbaka."
Kvinnor har blivit måltavlor. Mer än 4000 kvinnor har försvunnit och kvinnor blir slagträn i striderna mellan olika religiösa grupper. Detta sker samtidigt, som den USA-ledda alliansen verkar i landet och har nära kontakt med regimen. Med öppna ögon låter man denna upprörande utveckling för kvinnor ske.
Kvinnor räknas inte i männens krig, men får ta stötarna. För att nu inte tala om barnen.
Frågan är hur situationen skulle sett ut idag om kvinnors ställning från lagen 1958 fått stå kvar och kvinnor fått delta i avgörande beslut om landets utveckling. Jag håller en slant på att Irak nu varit ett välutvecklat land utan ockupationsstyrkor.
Ett land där kvinnor och män verkat tillsammans och där barn fått vara barn och fått utveckla sina färdigheter och möjligheter.