Det var ont om nazister i officerskåren
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det gör mig ont att Henry Lindkvist den 14/9 i "Gotland under andra världskriget" har negativa synpunkter på mitt gamla regemente - ja, också att ha han upplevde sitt värnpliktsår 1944 som en "förnedring".
Jag var inte på Gotland då och känner inte förhållandena här annat än genom hörsägen. Att disciplinen vid I 18 var mjukare och andan mellan befäl och trupp bättre än på andra håll, märkte jag genast när jag kom hit 1949.
En enda nazist på I 18
Jag har fått uppfattningen att det var så även under beredskapen. Mina äldre kollegor talade ju varmt om sin "trogna" värnpliktiga. De var förstås yrkesofficerare, men under beredskapen hade andra officerskategorier med otillräckliga kvalifikationer måst utnyttjas - här som annorstädes. Det kan ha haft negativ betydelse.
Den enda nazist som funnits i officerskåren var Sven Hedengren, men han hade bättrat sig när kriget bröt ut och var en omvittnat oförvitlig och skicklig officer. 1940 gick han frivilligt ut i finska vinterkriget mot Hitlers dåvarande bundsförvant Stalin. I det kompani han då lämnade fanns en befälselev som var halvjude. Han blev reservofficer och var en stor beundrare av Hedengren. Jag lärde känna honom väl, men Hedengren träffade jag aldrig.
Beträffande "förstärkt försvarsberedskap" och "mobilisering" låg det till så här. Den 1/9 1939 anbefalldes "förstärkt försvarsberedskap". Mer behövdes inte då, men Gotland var i den beredskapsgraden högt prioriterat. Efter vinterkrigets utbrott anbefalldes den 2/12 "allmän mobilisering" på Gotland - men endast "partiell" för gränsförsvaret i norr.
Tysk invasion på gång
Den 4/4 1940 begärde ÖB, Olof Thörnell, att få mobilisera med stor kraftsamling till Skåne. Det fick han inte, trots att både han och regeringen visste att en tysk invasion av Danmark och Norge var nära förestående.
Först den 9/4 fick han genomföra vad som i praktiken var en allmän mobilisering. Av politiska skäl fick den dock inte kallas så utan "organisering".
Jag minns vilken febril aktivitet denna utlöste i Kristianstad, där jag då gick i läroverket. Utöver inkallelserna fick bönderna köra ut vagnar och kärror på fälten för att försvåra tyska luftlandsättningar.
Här på Gotland måste det ha varit lugnare, eftersom den "allmänna mobiliseringen" inte hunnit avblåsas. Här fanns då rikets högsta beredskap!
Tyskvänlighet och beundran för den tyska militären fanns förvisso på många håll, men nazister var det ont om. De betraktades som stollar. Även den domderande Hitler uppfattades så - men han var ju farlig.
Det var det gamla Tyskland man tänkte på. Att nazisterna skulle ställa om detta kultutland till oigenkännlighet, hade man ännu inte fått klart för sig. Oavsett den ganska vanliga tyskvänligheten var man i officerskåren fast besluten att göra energiskt motstånd, om tyskarna skulle anfalla. Annat var otänkbart.
"Nazist" var ett skällsord
Att kalla Thörnell för "fullblodsnazist" är helt missvisande. Han var obrottsligt lojal mot regeringen. Per Albin Hansson behöll honom ju, "på övertid", till 1944. Att han hade god hand med de tyska generalerna av den gamla stammen, passade regeringen bra.
"Nazist" var ett skällsord, som användes mot dem som inte var det. Tillmälet "kommunist" fyllde motsvarande uppgift. Valet av skällsord berodde delvis på vilken samhällsgrupp det kom från.