Döva öron inför klimathotet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Fattigdomen, kampen mot hiv/aids, barnadödligheten. Nja, det har varit på tapeten så länge, att det inte engagerar lika mycket. Nu får det räcka med det eländiga klimatet. Och så måste man få vardagspusslet att gå ihop. De stora hoten mot mänskligheten synes ligga så långt borta, men ack så nära.
Industriledare nu miljökämpar
Den moraliska kompassen tycks inte fungera, skrev Bo Ekman, ordförande i Tällberg Foundation, nyligen. Han är ett hoppfullt exempel på industriledare, som sadlat om.
Likt Percy Barnevik, som numera viger sitt liv åt att bekämpa fattigdomen, har den gamle Volvo-direktören Bo Ekman vigt sitt liv åt globala humanitära frågor med tonvikt på miljön.
Han påtalar vad vi alla måste förhålla oss till: "Naturen följer sina lagar, inte människans. Inte ens demokrati kan bestämma över naturen. Försök förhandla med smältande isar eller sjunkande grundvatten."
Ja, så är det. Naturen rår människan inte på även om hon förleds att tro det, när grävskoporna hugger in, olja pumpas upp, jättedammar byggs, regnskogar skövlas, bilavgaser släpps ut och tros försvinna, grundvatten sänks, havsresurser skövlas.
Rusigt rusar människan fram, till synes oövervinnelig. Men naturen slår alltid tillbaks. Naturen är alltid starkare än människan, därför att människan är en del av naturen.
Någon gång kommer människan att inse det. Helst innan det är för sent. Människan måste tygla sin arrogans, säger Václav Havel, den gamle tjeckoslovakiske presidenten och dramatikern.
Miljöhot skapar konflikter
Ekman pekar också på att alla borde vara klara över, att det är den teknik och tillväxt, som vi alla i god tro bejakat, som också genererat problemet. Energi och klimat är på väg, att bli den stora säkerhetsfrågan.
Det handlar inte längre bara om militära rustningar som orsak till konflikter. Konflikterna kommer i allt högre grad att handla om ökenutbredning, som tvingar människor i flykt liksom vattenbrist och skogsskövling, delade flodområden, där stater är oense om användningen. Säkerhetsfrågor som är nya och överraskande. Men har förutspåtts av forskare och humanister under långliga tider. Men de döva öronen är många, oroväckande många.
Summan av detta är, att insatser för ett hållbart utnyttjande av naturresurser måste bli en viktig motkraft, för att stärka nationell och internationell säkerhet.
För att därmed minska risken, att människor tvingas på flykt eller tvingas in i fattigdom eller annan försämrad livssituation. Kopplingen mellan natur/miljö och utveckling är uppenbar, rent sakligt.
Ekologins grunder går inte att förhandla bort. Rubbas balansen på ett håll, så får det effekter någon annanstans. Hela två tredelar av jordens ekosystem sägs vara skadade idag, enligt en utvärdering, som FN gjorde 2005. Hållbar utveckling blir lätt retorik, men suddig praktik.
Varningsklockorna klingar
Är då detta en inneboende mänsklig egenskap, att inte vilja ta till sig hot, som ligger bortom tomtgränsen? Kanske, kanske inte.
Man tycker sig kunna ana en parallell till vad som hände i Tredje Riket. Man ville inte se, man ville inte lyssna till varningssignaler, man ville inte oroas. Varningsklockorna klingade ohörda. Och så gick det som det gick -- åt helvete.