Efter en fantastisk framgångssaga söker socialdemokratin en ny roll
Mona Sahlin och Ingvar Carlsson har varit och är nyckelpersoner inom socialdemokraterna. Socialdemokratins framgångssaga tog slut 1986. Inte på grund av skotten på Sveavägen utan genom "århundradets skattereform." Genom minskade marginalskatter satte löneökningarna fart och ökade klyftorna. Nu söker socialdemokratin en ny roll, skriver Wera Svensson.
Foto: Leif R Jansson / SCANPIX /
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Till skillnad från andra socialistiska experiment i världen under 1900-talet genomfördes det utan våldsamma omstörtningar. Social trygghet och minskande klasskillnader, med bibehållen personlig frihet och respekt för oliktänkande.
Reformarbetet utgick från makarna Myrdals "Kris i befolkningsfrågan" 1934 och "Arbetarrörelsens efterkrigsprogram" 1945. Där listades vad som behövde göras för att förvandla "Det befästa fattighuset" (boktitel från 1920-talet) till ett gott folkhem för alla sina medborgare.
Först kom en folkpension som det gick att leva på. Den byggde på idén om grundtrygghet, ett ganska lågt belopp, lika för alla. Så blev det också med barnbidraget som började betalas ut kring 1950.
Allmän sjukförsäkring
Men den tredje stora reformen, den allmänna sjukförsäkringen, kom att bygga på ersättning för inkomstbortfall. Ganska stora skillnader alltså. Genom alla år sedan har den motsättningen funnits kvar. Somliga vill ha generella bidrag, lika för alla, enkelt att administrera. För andra är det viktigt att se till behov.
Varför skall höginkomsttagare ha barnbidrag? Folk med höga inkomster bidrar mer till systemet. De har rätt till större sjukpenning och högre pension.
Allt detta kunde finansieras genom införande av källskatt, omsättningsskatt och progressiv beskattning. De flesta tjänade på det, och de som förlorade gjorde i alla fall inte uppror.
Men Hägg vittnar om den mycket djupa klyftan mellan dem som handlade i Konsum, läste Socialdemokraten och började jobba efter folkskolan och dem som bara kunde tänka sig privat affär, borgerlig morgontidning, och som skickade sina barn till läroverk. Den mest genomgripande reformen var kanske grundskolan, nio år gemensamt för alla. All gymnasieutbildning sammanförd. Vi såg de gamla klasskillnaderna försvinna. LO bidrog med "den solidariska lönepolitiken".
Företag som inte kunde bära de löner som förhandlades fram i centrala avtal, skulle läggas ner. Så försvann hela varvsindustrin och tekoindustrin. Tanken var att nya företag skulle komma i stället. Det hände inte, men länge kunde de friställda sugas upp i den snabbt växande offentliga sektorn.
Århundradets skattereform
Hela den här framgångssagan tog slut 1986. Inte på grund av skotten på Sveavägen, men det var liksom den stöt som fick hela bygget att rasa. Samma år genomfördes "århundradets skattereform".
De höga marginalskatterna försvann, höginkomsttagare fick väldiga inkomstökningar. Det blev plötsligt meningsfullt att kräva högre lön, eftersom man fick behålla det mesta. De starka gruppernas lönekrav skenade, både i privat och offentlig tjänst. Att vår regiondirektör nyligen fick 103 000 kronor i månaden, det är blygsamt jämfört med vad som betalas på andra håll. Varför gick det så illa? Efter svidande kritik mot "kanslihushögern" erkänner Hägg att förändringen var oundviklig. Den stora medelklass som tjänat på välståndsökningen ville inte längre betala de höga skatterna. Ingen kan regera utan deras röster. ATP blev för dyrt och avvecklades. Det blev det första exemplet på nedmontering av den generella välfärden. Var och en måste ta större eget ansvar.
Hägg ser negativt på EU-anslutningen. Sverige förlorade sin röst i världen, menar han. Blev "en obetydlig, råvaruproducerande lydstat i unionens utkant". Där kan jag inte hålla med. Genom EU är vi del i något större mycket mer hoppfullt för världen än den gamla splittringen.
Söker en ny roll
Jag skulle vilja dra ut Häggs resonemang lite längre. Svensk socialdemokrati söker en ny roll. Den kan inte vara garanti för ständig tillväxt.
Det finns många skäl att sansa sig. Klimathot och globaliserad ekonomi gör inte halt vid våra gränser. Vi skulle inte må illa, även om vi fick avstå från Thailandsresor och två bilar i familjen. Nu gäller det att utveckla och fördjupa den gamla idén om "solidaritet".