Efter en kärleksakt förs släktet vidare
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Förundran kan handla om det fantastiska mänskolivet. Hur förunderligt det är att vi lever och finns till. Att vi blir till efter en kärleksakt. Växer bit för bit till den vi är. Att kroppen normalt fungerar i alla sina delar, så sinnrikt. Vi tänker, vi skrattar, vi går, vi ser och hör. Nog är det förunderligt.
Förundran handlar inte minst om naturen. Den som vi är en del av. Som också är ett sinnrikt system där allt är genomtänkt, tänkt att fungera tillsammans. Hur kan en ros eller en orkidé skapas och bli så hisnande vacker?
Ett ägg och en spermie
Hur kan den skönsjungande näktergalen bli till av bara ett ägg och en spermie? Förunderligt är tornseglarnas ständiga liv i luften, med flygkonster som ingen Jas kan efterlikna.
Den frånstötande larven som förvandlas till en vacker fjäril. Eller den lilla nyckelpigan med sina prickar, som vi tycker om. Flyg, nyckelpiga, flyg så blir det vackert väder. Spillkråkan som lär göra 43 hack i en trädstam på 2,5 sekunder. Och får ändå inte ont i huvudet, får vi hoppas.
Så kan man hålla på med exempel. Allt är förunderligt i naturen, om vi tänker efter. Det är bara att ge sig tid att upptäcka. Luta sig tillbaka eller gå ner på knä, inte för tillbedjan, men för att upptäcka. Skönheten i en vitsippa eller i ett sirligt grässtrå. Och där ovanför det outgrundliga Universum.
Hur kan det komma sig att vi seglar omkring i den naturliga rymdfarkost som Jordklotet ju är? Och att allt fungerar år efter år. Det är i detta perspektiv människan bör betänka sitt sätt att leva och sin tanklösa påverkan på naturen och miljön.
Sillgrisslans hopp från klippan
På Stora Karlsö sker ett under varje år veckan efter midsommar. Då hoppar sillgrisslans små duniga ungar handlöst (vinglöst, egentligen) ut i världen från sin bohylla trettio meter upp på klippan och ner i stenskravlet.
Men vår Herre, det naturliga urvalet eller hur det nu hänger ihop, har sett till att den lilla ungen klarar sig och kan löpa ut till vattnet och förena sig med sina föräldrar. Där ute på havet växer den upp och fostras till en god individ. Precis så som med människans barn.
Nåja, vi hoppar inte från en klippa, men att lämna livmodern är också ett svindlande hopp. Så har naturen tänkt ut att vi skall växa, hitta en partner och efter en kärleksakt föra släktet vidare. Sillgrissla såväl som människa. Nog är detta förunderligt.
Vi bor granne med Avaeken, den 800-åriga eken på Fårö. Det är ett heligt träd. Tar man på dess stam får man del av heligheten och mår bra. Träd har mycket att berätta, skriver författaren Werner Aspenström. Här finns händelser och erfarenheter lagrade som vi kan få del av om vi stillar oss och tar oss tid.
Ur ett litet ekollon
Här satt Carl von Linné en sommardag 1741 och svalkade sig under den redan då väldiga lövkronan. Här lär Ahasverus, den vandrande juden från Bibeln, ha setts på sina vandringar över världen. Nog är det förunderligt att denna väldiga ek började växa en gång ur ett litet ekollon.
Hur kommer det sig att vi finns till och varför? Denna eviga fråga. Vi människor och allt annat biologiskt liv i den sinnrika väv som naturen är.
En väv med vackert mönster, men med en del fläckar här och var. Med en osynlig varp som håller ihop allt. Och i väven sker en ständig och omärklig cirkelrörelse av födelse, liv, död, förgängelse och nytt liv igen.
Visst är det ett förunderligt liv det vi lever tillsammans med alla de andra varelserna i denna väv, i denna märkliga skapelse. Därför har vi ett ansvar.
Det lilla ordet förundran har sitt rika innehåll året om.