Jo, nog kommer jag ihåg Ebbe Carlsson, nu åter aktuell genom en bok av Anders Isaksson. En bland andra yngre journalistkollegor på LO-kongresser och liknande begivenheter i början på 70-talet.
Att just han i sinom tid skulle ge namn åt en hel "affär" anade väl ingen. Sin yrkeskarriär krönte Ebbe som förlagschef hos Bonniers, men det är ju som privatspanare efter Palmes mördare han gått till historien.
Privatspanare har det funnits många. Men bara Ebbe Carlsson lyckades etablera något som liknade en parallell polisutredning. Utan inflytelserika vänner hade det förstås inte gått.
Oumbärlig som mörkläggare
Ebbes storhetstid började, som pressekreterare i justitiedepartementet där han fort gjorde sig oumbärlig, som mörkläggare av politiska pinsamheter inte minst.
Ebbe Carlsson fungerade som en sorts spin doctor, innan begreppet ens var uppfunnet. Hemma hos Lennart Geijer - justitieministern - gick han som barn i huset och tog sig befogenheter vida utöver sin formella befattning. Historierna är många, till exempel om då de bägge följde en polisoperation och Ebbe bryskt avbröt:
- Kom nu, gubbdjävel, nu har vi sett nog.
Justitieminister Geijer tog inte illa upp, han lät Ebbe härja.
Efter valförlusten 1976 blev han, "langserad" av självaste Gunnar Sträng, chefredaktör på Västgöta-Demokraten i Borås, en s-tidning som delvis levde på de porrblaskor civiltryckeriet tryckte.
När Olof Palme senare hörde sig för om hur det gick lär Ebbe följaktligen ha svarat:
- Jodå, så länge folk sitter hemma och runkar om kvällarna kommer vi ut.
Även Palme lät sig, åtminstone till en början, charmas av hans fräcka jargong. Som de allra flesta. Thage G. Peterson tycks ha varit undantaget.
Men då Ebbe i mars 1988 bjöd hem Palme-sönerna Joakim och Mårten för att presentera sina teorier om att kurdiska PKK utfört mordet, på uppdrag av Irans regering, mötte han ingen tilltro.
På hemvägen stannade de upp: Skulle de varna justitieminister Anna-Greta Leijon och statsminister Ingvar Carlsson? Nej, bestämde de sig för - så dumma kunde de väl inte vara att de tog Ebbes fantasier på allvar...
Leijon fick avgå
Anders Isaksson återger episoden utan kommentarer. Och egentligen behövs väl inga heller. Facit har vi ju. Anna-Greta Leijons politiska karriär tog tvärslut då affären började rullas upp och det framkom att Ebbe åkt omkring med ett - av honom själv författat - av henne signerat rekommendationsbrev på fickan.
Ebbe själv höll stilen in i det sista, framträdde aidssjuk i tv och regisserade sin egen begravning. Dessförinnan hann han sälja sitt testamente till Expressen, tidningen som avslöjat hela affären.
Anders Isakssons osentimentala kartläggning snart två decennier senare är bitvis rent spännande. Ändå sitter man och undrar varför ingen gjort film av en historia med så fantastiska ingredienser som Ebbe Carlsson-affären.
Fast i grunden handlar det ju om ett stycke solkig nutidshistoria. Som troligen bara kan begripas mot bakgrunden av det nationella trauma som det ouppklarade Palmemordet var; en atmosfär som en fixare typ Ebbe Carlsson var som klippt och skuren för.
Men är detta en förklaring, så är det ändå ingen ursäkt för att så många lät sig luras och ledas in på villospår.