En aktiv miljöpolitik växer fram
Olof Palme insåg miljöarbetets nödvändighet och miljörörelsen dynamik och potential.
Foto: Jan Collsiöö
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Olof Palme låg i hög grad bakom denna utveckling. Som den visionär och idépolitiker han var, insåg han tidigt miljöns betydelse för människors välbefinnande. Miljön som en viktig del i välfärdsbygget. Men det var andra som drog igång miljödebatten. Främst den amerikanska marinbiologen Rachel Carson med sin banbrytande bok "Tyst vår", där hon visade sambanden mellan fågeldöd och miljögifter (DDT).
Palmes miljötal 1967
Där föddes den internationella miljörörelsen. Motsvarigheten i Sverige var Hans Palmstierna som med sin bok "Plundring, svält, förgiftning" 1967 eldade på debatten. Palmstierna var uttalad socialdemokrat, sekreterare i regeringens miljövårdsberedning och inspiratör till partiets första miljöpolitiska program.
Våren 1967 höll Palme ett par uppmärksammade tal om miljön, ett av dem vid Metalls kongress, där han vidgade arbetsmiljön till den omgivande miljön. Han framhöll vikten av samhällsplanering för att möta miljöförstöringen. Ett par år tidigare hade han som kommunikationsminister tagit initiativ till den fysiska riksplaneringen. En nödvändig åtgärd, menade han, för att möta konsekvenserna av 60-talets rekordår.
Hur hanterar samhället på bästa sätt sina resurser? Den frågan krävde ett svar, menade han. "Vi måste ha en fysisk riksplanering och jag har en känsla av att det är bråttom."
För det blir lätt så, säger han, att slumpen och den kortsiktiga ekonomiska fördelen tar överhanden. "När det saknas en långsiktig viljeinriktning blir klokheten i våra byar lätt så kompakt att skönheten har föga att beställa." En typisk Palme-formulering som slog an, i detta fall med anspelning på Nils Ferlin.
Miljöarbetets nödvändighet
Partiets Program för en livsduglig miljö kom 1968. I arbetsgruppen bakom var Valfrid Paulsson ordförande. Valfrid Paulsson som under mer än 20 år kom att prägla svensk miljövård med sin position som chef för Naturvårdsverket. Hela tiden hade Palme ett finger med i spelet. Han insåg miljöarbetets nödvändighet och miljörörelsen dynamik och potential.
Programmet inleds med ett par uppfordrande meningar: "Människans miljö är allvarligt hotad! Varningssignalerna kommer allt tätare både hos oss och utomlands." Målet: att tillgodose människor en livsvänlig miljö. Medlen: modern lagstiftning, ekonomiskt stöd, forskning, planering och en effektiv administration.
Men miljövårdsarbetet var då som nu kantat av svåra avväganden och kompromisser. 1970 tillät regeringen det stora oljeraffinaderiet i Brofjorden, men ungefär samtidigt stoppades planerna på vattenkraftutbyggnad i Vindelälven.
Med allt detta i ryggen rönte Sverige stor uppmärksamhet när FN:s miljökonferens inleddes i juni 1972. Och ytterligare uppmärksamhet rönte Olof Palmes tal där Vietnamkriget vävdes in. "Den oerhörda förstörelse som vållas av omfattande bombningar utan åtskillnad, av användningen i stor skala av bulldozers och växtgifter är en kränkning, ibland beskriven som ecocide, som oundgängligen kräver hela världens uppmärksamhet." President Nixon mulnade i Washington och det skulle bli än värre ett halvår senare.
Sveriges rykte som ett land med en aktiv och ansvarsfull miljöpolitik drog över världen och kom att ligga kvar under många år. Ett litet land, långt upp i norr, som har visioner och utstrålar kraft. Miljöarbete kom att läggas till det aktiva ställningstagandet för de små ländernas rätt till självbestämmande och välfärd. I båda fallen med Olof Palme som idégivare och pådrivare.