En av politiken helt uppslukad Palme
Politikern Palme blev med tiden sliten.
Foto: Scanpix
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Den ikonstatus Palme med åren fått fått förleder oss ju lätt att glömma hur ifrågasatt han ibland var. Hatkampanjer och konspirerande marinofficerare förmörkade hans sista år, men även i de egna leden jäste det. Det så kallade Dalauppropet var ett uppmärksammat symptom.
Grym utnötningsprocess
Själv var han uppenbart sliten. Också nära medarbetare började, med ett hemskt ord, uppleva honom som förbrukad. Slutkapitlens tröttkörde Palme kan knappast ha känt mycket av den "joy of politics" han brukade hänvisa till när folk undrade hur han orkade med alla påfrestningar.
Snarare är det politiken som offerväsen och grym utnötningsprocess vi här får insyn i. Om Östbergs berättelse slutar i moll kunde den dock knappast ha börjat bättre. Den socialdemokrati som på partikongressen hösten 1969 krönte honom till sin fjärde partiordförande stod verkligen på höjden av sin makt:
I 1968 års val hade blivit över 50 procent, det gick en vänstervind över världen, allt tycktes möjligt. Men i de högt uppskruvade förväntningarna, som inte minst Palmes egen retorik bidrog till, låg också fröet till kommande besvikelser. Vinden skulle också snart vända. Bara ett par månader efter att han valts bröt den stora gruvstrejken ut, en konflikt som skakade hela den svenska modellen och rev stora hål i den socialdemokratiska självbilden.
Både mod och klarsyn
Varken lotteririksdagen 1973-76 eller det borgerliga maktövertagande 1976 bör dock få överskugga att sjuttiotalets första år var en stor reformperiod inrikespolitiskt. Detta samtidigt som Palme på den internationella scenen intog en position som Carl Bildt hittills bara kunnat drömma om.
I dag kan hans goda kontakter med rörelser som ANC i Sydafrika och MPLA i Angola te sig helt självklara, men då krävdes det både mod och klarsyn. Palme insåg att ett alliansfritt land som vårt, kunde spela en positiv roll för att hindra att de helt gled över i det sovjetiska lägret. Men under det kalla kriget var det allt annat än okontroversiellt att, som Sverige vid flera tillfällen gjorde, bryta den västliga fronten vid omröstningar i FN.
Det är en period att minnas med stolthet, nu då vi knappt törs säga ett pip som inte EU godkänt. Och visst står det fortfarande ett skimmer över Palmeåren. Ofelbar var han ju inte, ibland högg han i sten. Efter IB-affären förblev förhållandet till kultureliten ett öppet sår och striden om kärnkraften bidrog inte till läkningen.
Reformismens gråa vardagsgnet
Storheten låg i bredden i hans engagemang som spände från kultur och jämställdhet till bistånd och internationell nedrustning, plus en talekonst som kunde ge lyster även åt reformismens gråa vardagsgnet. Kjell Östbergs bok påminner oss om detta och är en brett anlagd lektion i en närhistoria vi redan börjat glömma. Däremot är det fortfarande en av politiken helt uppslukad Palme det handlar om; privatpersonen får vi inte veta mycket om.
Kanske är det också för mycket begärt av en fackhistoriker. Men det kan inte hjälpas att jag som läsare ändå upplever det som en brist.