En dom för huvudvärk
Det var Byggettan som såg till att de lettiska byggjobbarna blockerades vid skolbygget i Vaxholm. Arkivbild: Calus Gertsen/Scanpix
Foto: Claus Gertsen / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
De stora förlorarna
Det går förvisso att hitta positiva inslag för flera parter i EG-domstolens dom i Vaxholmsmålet. Från fackligt håll lyfter man självklart fram att domstolen bekräftar rätten att vidta stridsåtgärder. Och
LO:s ordförande, Wanja Lundby-Wedin är naturligtvis inte sen att kamma hem den poängen.
Samtidigt är det ändå de fackliga organisationerna som framstår som de stora förlorarna. Detta genom att domstolen också slår fast att det finns gränser för vad som får framtvingas genom en strejk eller blockad. En proportionalitetsprincip om man så vill. Och i Vaxholmsfallet anses denna helt klart ha överskridits.
Domstolen menar nämligen att ett hävdande av de svenska kollektivavtalsreglerna kan, som det heter i ett pressmeddelande från domstolen, "göra det mindre lockande och till och med svårare för dessa företag att utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige och den utgör således en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster". Diskriminering, för att uttrycka sig rakt på sak.
Nu är det väl egentligen inte bristande kunskaper om reglerna utan deras innehåll som utgör det största hindret för ett utländskt företag som vill sälja sina tjänster på den svenska marknaden. Om man tvingas betala samma löner som de svenska företagen har man självklart svårare att få några uppdrag.
Visst går det att argumentera för uppfattningen att i Sverige betalar vi "svenska" löner och därmed utestänga konkurrensen. Men så går det ju inte att göra när det gäller varor så varför då för tjänster?
Vem fastställer minimilönen?
Det svåra med domstolens utslag, som nu först skall tolkas av arbetsdomstolen innan den får några direkta konsekvenser, är att den tycks slå fast en rätt för facket att driva krav på minimilöner även för det utländska företagets anställda. Detta genom att domstolen uttalar sig för en rätt för medlemsstaterna att med "lämpliga medel säkerställa att deras bestämmelser om minimilön iakttas av sådana företag". Eftersom vi i Sverige inte har några lagstiftade minimilöner återstår dock uppgiften att bestämma på vilken nivå minimilönen skall ligga.
Det är här huvudvärken börjar för regeringen. Det väl bekant att alla i regeringskretsen inte varit lyckliga över Sven Otto Littorins och de nya moderaternas vurm för närmast obligatoriska kollektivavtal. För flera partier, inte minst centern, kan det nu bli lockande att driva en linje som försvagar facket och stärker arbetsgivarnas förhandlingsposition. Det skall bli intressant att följa hur moderaterna hanterar en sådan diskussion.
Från Svenskt Näringsliv välkomnar man domen i lyriska ordalag och betraktar den som ett "välkommet bidrag till en ökad rörlighet över gränserna för företag". Precis som LO kräver man nu lagändringar (dock inte av samma regler) som en konsekvens av domen.
Båda glömmer då snabbt de förhandlingar om ett nytt huvudavtal som nu skall inledas. Detta uppfattades allmänt som att båda parter var beredda att överge ropen på ingrepp från "pappa staten" till förmån för de egna argumentens styrka. Ett sammanbrott innan förhandlingarna ens har börjat vore ett allvarligt bakslag för svenska arbetsmarknadsmodellen. Drabbas inte Svenskt Näringsliv av baksmälla dessförinnan så lär det bli en rejäl sådan då!