En finsk kommunistisk överlevare
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Som tröst för att det inte blev så långvarigt fick han sen fungera som ordförande i den karelska sovjetrepublikens högsta sovjet fram till 1956. Kuusinen är dock inte ensam landsflyktig finländare, som haft en central roll i ryska Karelen. Väl så värd att minnas är hans gamla klasskamrat från läroverket i Jyväskylä, Edvard Gylling.
Bägge anslöt sig som studenter till arbetarrörelsen, följde länge samma bana och bägge tillhörde också den röda regeringen under inbördeskriget 1918. I Gyllings fall var det dock motvilligt; han åtog sig posten som finanskommissarie av ren ansvarskänsla. Maktövertagandet med vapenhjälp hade han varit motståndare till, medan Kuusinen närmast kan kallas revolutionsregeringens chefsideolog.
Ansvarskänsla
Just ansvarskänsla tycks ha varit ett dominerande drag hos Gylling. När nederlaget var ett bittert faktum i slutet av april 1918 och bara de vitas hämnd återstod, valde Gylling också att bli kvar i Viborg, när Kuusinen och de andra röda ledarna satte sig i säkerhet i Petrograd.
Efter en äventyrlig flykt via Helsingfors och Åbo lyckades han så småningom ta sig till Stockholm, för att sen på Lenins tillskyndan placeras i ledningen för det nya Karelen. Karelen, som på 1920-talet inte bara blev en fristad för tusentals flyktingar från den röda sidan, utan även lockade till sig radikala amerikafinnar och norrbottniska kommunister.
Där, vid Onegas stränder trodde de sig kunna få förverkliga den socialism de dittills bara drömt om. Och i början gick det riktigt bra. Skolor byggdes, byar elektrifierades, det finska språket gynnades och Gylling själv blev populär.
För god för Stalin
Som han skildras i den bok. "Den sista fursten", som Anna-Lisa Sahlström, bosatt i österbottniska Lippjärv, gett ut under våren, framstår han nästan som för god för denna värld. I varje fall alldels för god för Stalins värld, Privilegierna som Karelen i början åtnjutit väckte avund. Alla ledande finska kommunister i Sovjet såg heller inte med blida ögon på Gyllings politik. När sen Stalin drog åt tumskruvarna och terrorn satte in på allvar var både hans och den karelska drömmens öde beseglat. Beskylld för "storfinsk nationalism" avsattes från sin post 1935 och kallades till Moskva där han i likhet med så många andra "försvann". Det har ju, inte utan fog, sagts att Stalin tog död på långt fler kommunister än Hitler.
Gylling borde stå staty
Men Kuusinen då, hur gick det för honom? Jodå, han rörde visligen inte ett finger för att försöka hjälpa sin gamla klasskamrat. I stället fortsatte hans eget avancemang allt högre inom sovjethierarkin. Var på trettiotalet sekreterare i Komintern, redigerade standardverk i marxism-leninism och satt vid sin död 1964 i själva politibyrån.
Slughet, okänslighet för andras öden och en stor del tur tycks ha hjälpt Kuusinen att bli den store överlevaren. En kombination av briljant estet (musik och litteratur) och kallhamrad cyniker; en människa som man verkligen inte behöver beundra, men ändå kan fascineras av.
Den som vill läsa mer om honom kan göra det i Alvar Alsterdals essäsamling "Det möjligas konst" eller John H Hodgsons biografi "Den röde eminensen". Men sen man läst Anna-Lisa Sahlströms bok, inser man att det naturligtvis är Edvard Gylling som borde stå staty och inte Otto Ville Kuusinen.