En passande gotländsk fiendebild
Ryssarna har ett annat alfabet, de har annorlunda kristen tro, de har helt andra politiska traditioner. Gasledningen och Putin passar så väl in i vår ärvda rysskräck.
Foto: MISHA JAPARIDZE
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Jag har läst mycket gotländsk historia sen min tidiga ungdom. Men jag hade inte stött på den här händelsen, innan Hans Björkegren kom med romanen "Bron vid Ajmunds" på 1970-talet.
1361, det årtalet och den ockupationen har vi stött och blött i århundraden. Traditioner har levt kvar, sägner har berättats, arkeologer och historiker har grävt och letat i jorden och i arkiven. Visst, vi blev danskar för 300 år framåt. Vi kunde ha blivit ryssar från 1808, men det blev inte så. Det gör en skillnad.
Lät sig huggas ner 1361
Gun Westholm gav ut boken "1361" förra året. Jag har hört henne tala om den ett par gånger. Och jag har ställt frågan: Varför gick det så illa? Varför ställde oövade, mycket dåligt beväpnade gotländska bönder upp mot en topputrustad dansk armé. Där stod de vid Ajmunds bro i Mästerby och utanför Söderport och lät sig huggas ner. De måste direkt ha insett att de inte hade en chans. Varför sprang de inte hem och lät danskarna ta Visby?
Det svar Gun Westholm ger är att gotlänningarna var rädda för högre skatt. Danska bönder var mycket hårdare beskattade än svenska. Som att läsa in vår tids politiska motsättningar i en fjärran medeltid. Nog är det en svag förklaring.
1808 fick förnuftet råda. Den 76-årige översten Erik af Klint skickade hem bönderna, som återigen samlats vid Ajmunds bro, beväpnade med sälklubbor och liar mot en reguljär armé med kanoner. Så nog blir man häpen, när Tryggve Siltberg visar brev till myndigheter från upprörda bönder och arbetare, som är missnöjda över att de inte fått gå ut och försvara Konung och fädernesland.
Under mina många år i fredsrörelsen har jag funderat över om unga män har en särskild "stridsgen", en drift att slåss för att hävda sitt revir. Som andra däggdjurshannar. Inte skulle det bli några krig om det var kvinnor, eller 40-åriga karlar för den delen, som skulle skickas ut.
Är det för att den här händelsen avslutades så odramatiskt som vi glömt den? Ingen tragedi, inget blod och inga änkor. Eller är det för att alltsammans var så fel? Nog hade gotlänningarna skäl att vänta det värsta, när en rysk armé landsteg i Grötlingbo.
Flera gånger under 1700-talet hade ryssar härjat, plundrat och dödat på den gotländska kusten. Liksom svenskar härjat i Ryssland. Men allt slutade som en sirlig kontradans. Flera intressanta föreläsningar handlade om det gamla rysshatet. Ryssen är farlig, grym, motbjudande. Så inte dansken, fast vi haft lika mycket ont av dem. Ryssarna har ett annat alfabet, de har annorlunda kristen tro, de har helt andra politiska traditioner. Ulf Palmenfelt uttryckte det så här: "Ryssen har varit lagom annorlunda för att passa till den fiendebild som vi för tillfället behöver."
Vår ärvda rysskräck
Det var nog en del i publiken som retade sig på lundahistorikern Johan Dietsch. Han drog ut linjerna ända till vår egen tid. Nu hotar ryssarna oss med en gasledning. Somliga ser det säkerhetspolitiska hotet, andra talar om riskerna för vår miljö. Gasledningar på andra håll river inte upp några känslor. Men den här passar så väl in i vår ärvda rysskräck. "Vi har behövt vår ryss", som Eva Sjöstrand sa.