Eniga om målet men inte om vägen
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Tonen mellan de fackliga organisationerna och arbetsgivarorganisationer har varit hög så här långt. En orsak är att förhandlingarna om ett nytt huvudavtal sprack i våras. Man hade då förhoppningar om att kunna ersätta Saltsjöbadsavtalet från 1938 - men förhandlingarna gick i stå främst på grund av synen på strejkrätten och dess användning som sympatiåtgärd. Samt den oerhörda skillnaden i synen på lagen om anställningsskydd, Las, som arbetsgivarna i princip ville ta bort.
I nästa års avtalsrörelse befinner sig parterna ungefär lika långt ifrån varandra. Svenskt Näringsliv ser gärna ett centralt avtal med noll i löneökning - med rätt att teckna tilläggsavtal lokalt. Argumenten handlar förstås om finanskrisen och pågående lågkonjunktur.
Facket vill ha grundpåslag i de centrala avtalen, och helst så höga som möjligt. LO har ännu inte lagt några konkreta förslag utan de förväntas komma senare i vinter. Men de är redan nu helt säkra på att de inte kan gå med på att all förhandling sker lokalt men fredsplikten - alltså att facken inte strejkar utan rimlig förhandling - fortfarande är central.
Centrala uppgörelser är förstås ett stort problem för företag som det inte går så bra för, men som ändå tror på en ljusnande framtid. Och för att rädda eget jobb och försörjning kanske enskilda, lokala, arbetstagare skulle kunna tänka sig ett nollpåslag. Och med ett central avtal försvinner den möjligheten.
Däremot är centrala avtal bra för medelstarka företag och svaga arbetstagare - det är alltid lättare att få igenom löneökningar om man har centralt förhandlade kollektivavtal i ryggen. Och för medelstarka företag är det en trygghet att veta ungefär hur löneökningarna ser ut under avtalsperioden - och slippa långa lokala förhandlingar. Däremot gör facken sina egna en otjänst när de helt avvisar lokala avtal - för det finns exempel på där löneökningarna gått snabbare med lokala förhandlingar än med centrala, bland annat sjuksköterskor har den erfarenheten.
Arbetsgivarna kan också binda ris åt egen rygg när de förespråkar lokala avtal - tidigare sådana avtal har lett till kompensationskrav från enskilda grupper och individer som blivit väldigt dyrt för företagen i längden.
Nästa års avtalsrörelse startar i lågkonjunkturens botten och målet måste vara att få fart på Sverige för endast så blir jobbtillfällena fler och arbetsplatserna stabila. Om detta är förmodligen fack och arbetsgivare eniga, däremot är de långt från överens om hur man tar sig till målet.