Ett hem för föräldralösa flickor
Hemmet för föräldralösa flickor är väldigt propert och väl organiserat, men det som gör mig så väldigt beklämd är att muren ligger bara ett fåtal meter från hemmet, och det går inte att undgå den hur gärna man än vill, skriver Barbro Ullberg Gardell efter ett nytt besök i Palestina.
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det första som möter mig är något som ser ut som ett elskåp där någon skrivit med blå sprayfärg "Free Palestine". Budskapet känns som ett rop på hjälp, och hjälp behövs och det omedelbart. Människor lider och saknar det mesta, och hur de orkar har alltid varit en gåta för mig.
Lever som på en soptipp
Jag upplever det som om jag befinner mig på en soptipp, som varken har början eller slut, så förfärligt ser det ut. Vägarna in till Abu Dis är så dåliga, så att man får hela tiden parera mellan de stora gapande hålen, så att man inte förstör bilen.
Hela området ser ut som ett gigantiskt avfallsupplag och några förmåner i form av renhållning eller annan självklar samhällsservice vet ingen längre vad det är. Här lever man sitt liv i den tron att någon gång måste det finnas ett slut på det här. Men tyvärr, ett normalt socialt liv där man kan träffa sin släkt och sina vänner är nu helt otänkbart, för när muren byggdes togs ingen hänsyn.
Jag är på väg till ett hem för föräldralösa flickor. Några kvinnliga eldsjälar tog för snart tio år sedan initiativ till hemmet och det har nu utvecklats genom åren. Flickorna som bor här är mellan tre och arton år.
Allt är väldigt propert och väl organiserat, men det som gör mig så väldigt beklämd är att muren ligger bara ett fåtal meter från hemmet, och det går inte att undgå den hur gärna man än vill. Jag får också se det bombsäkra skyddsrummet som man varit nödgad till att bygga. Ohyggligt och fasansfullt känns det. Nästan som isande kårar på ryggen.
Föreståndaren berättar för mig om alla tusentals problem de haft med myndigheter innan huset stod klart. Mycket berodde på att den mark de fick låg till en del i Jerusalem och resten på det som räknas till Västbanken. Är det inte helt fantastiskt galet? De berättade också för mig om problem med att få byggnadstillstånd eftersom reglerna ändras hela tiden. "Om man kan få ett byggnadstillstånd inom loppet av nio år så är det som en dröm", berättade Fadwa som är ordförande i styrelsen.
Men nu står det verkligen där, Zahra Home for Orphaned Girls och styrelsen kan sträcka på sig och känna sig stolta över den envishet som gjorde att de vann över myndigheterna till slut.