Ett land av kontraster
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Fyra dagar tillbringade jag och min klass i staden Polotsk, belägen i Europas sista diktatur - Vitryssland. Under dessa dagar hann vi göra både intryck och avtryck i staden och hos våra nyfunna vänner, och vi blev behandlade som kungligheter. Familjerna trängde ihop sig i ett enda rum för vår skull, äldre reste sig från sitt bussäte för vår komfort och vi fick finare mat än eleverna när vi åt på skolan. Vårt besök dokumenterades på lokal-tv två gånger under loppet av fyra dagar.
Det gick så pass långt att en kvinna välsignade mig ute på gatan och en liten flicka bad mig om min autograf. Bad mig om autograf, mig? En artonårig tjej som inte hunnit åstadkomma något stort i livet och som ser vinsten av P18-cup som sin största merit, vad ska man ha hennes autograf till? Jag blev varken glad eller stolt när jag skrev ned min namnteckning på den lilla lappen; jag skämdes.
I Vitryssland fick vi uppleva en tydlig kulturkrock. Individerna, tankarna, byggnaderna, atmosfärerna - allt skiljde sig från det vi är vana vid. Det var som att resa 30 år bakåt i tiden, eftersom landet är mycket konservativt. Jag tror att de dels gjort bevarandet till en dygd, då de inte har ekonomiska möjligheter att utveckla landet, men även för att de är mycket stolta över sin historia.
Kontrasterna mellan staden och landsbygden var mycket framträdande. På landet kunde toaletten bestå av ett hål i marken och duschen av en litet hus ute i skogen, där man fick hälla varmt vatten över sig med hjälp av en vattenskopa. Att ett europeiskt land kan ha det så, på 2000-talet, känns för mig bisarrt. Jag undrar; hur kan klyftan vara så stor?
Jag, som lätt blir nervös när jag blir tvungen att samtala på ett annat språk än mitt modersmål, oroade mig för kommunikationen innan resan. Väl där kändes det istället som om engelskan var mitt modersmål eftersom jag kunde prata på länge, utan att någon förstod vad jag sa. Systrarna jag bodde hos kunde ett fåtal fraser på engelska och föräldrarna kunde ingenting - inte ett ord. När de sedan försökte kommunicera med mig på ryska, verkade de förvånade över min bristande kunskap. Vi fick lösa språkdilemmat genom att använda kroppsspråk och även tyska, då mamman studerat språket i sin ungdom. Detta var för mig mycket givande och resan gjorde mig mer säker på min språkliga förmåga.
Jag kan sammanfatta resan med tre ord; kontrastrik, berikande och kärleksfull. Vitryssland i sig är inget land jag längtar tillbaka till, dock är jag glad att jag gjorde resan. Människorna jag mötte var otroligt vänliga och jag fick nya vänner jag alltid kommer minnas. Jag vill avsluta denna text med att tacka familjen Martsynkevich för dess varma famn och gästvänlighet - de förgyllde min resa!