Ett litet land kan spela stor roll

Jan Eliasson (s) talade på Fårö.

Jan Eliasson (s) talade på Fårö.

Foto: Krister Nordin

Gotland2009-07-15 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Tålamodet är det största modet, brukade Olof Palme framhålla. Det modet kom till stor användning i medlingsuppdraget Irak/Iran på 1980-talet. Likaså att visa respekt för ett lands kulturhistoria. Och att hålla god min. Tre egenskaper som Jan Eliasson lyfte fram när han på Fårö gav en rasande snabb och intressant insyn i det medlingsuppdrag han den 11 november 1980 drogs in i efter ett telefonsamtal från Palme klockan sju på morgonen. Ingen betänketid gavs. Klockan nio var det presskonferens och snart därefter lyfte planet till New York för instruktioner hos FN:s generalsekreterare Perez de Cuellar.
Snabbt var de 200 åhörarna på Olof Palmes Minnesplats med på den spännande medlarresan. En kylig vind drog från öster denna soliga sommarsöndag, då Fårö socialdemokratiska förening med Lisa Kalström i spetsen arrangerade sin årliga sommarfest med trevlig inramning.

28 timmar med Saddam
Sammanlagt 28 timmars sittning med Saddam Hussein blev det under skytteldiplomatin mellan Bagdad och Teheran, berättade Eliasson, och minst lika många timmar spenderades med mullorna på den andra sidan. Anekdotiskt fick vi veta hur Saddam ständigt puffade på sin cigarr där en officer vid hans sida hade till uppgift att hålla cigarren glödande.
Tålamodet prövades ständigt, men Palme var ett under av tålamod även i de mest prövande lägen. När ett avtal om Iraks tillbakadragande av trupper från ockuperat land skulle godkännas av de iranska mullorna räddades avtalet genom Palmes insyn i Koranen. Eliasson sa sig fortfarande känna sticken av skäggstubb på kinden när han omfamnades av en mulla som uppskattning för denna respekt för kultur och religion.
Samtidigt intygade han hur påfrestande den tredje egenskapen kunde vara, den att hålla god min. Kännedomen om regimernas våld på de mänskliga rättigheterna fanns där ständigt. Man såg i ögon och kroppsspråk människors rädsla.

Meningslöst krig
Det slutliga förslaget till lösning lades fram av medlarna 1982, men accepterades inte då. Kriget fortsatte ytterligare sex år med sex miljoner dödade, än fler skadade och många flyktingar. 1988 kom så fredsuppgörelsen, där Eliasson var med, två år efter Palmes död.
Ironiskt nog var det just deras medlingsförslag från 1982 som var grunden. Alltså var de sex årens fortsatta krig helt meningslöst. Så som alla krig alltid är.
Freden var välkommen, men lämnade två skadskjutna länder efter sig, som Eliasson uttryckte det. Effekter vi ser än idag.
Irak som efter den misslyckade invasionen av Kuwait drabbades av sanktioner och därpå USA-invasion. Resten känner vi till. Iran som var på gång i en demokratisering men avfärdades av USA, fick ayatollah-regimer och så den nuvarande regimen, med förintelseförnekaren Mahmoud Ahmadinejad i spetsen.
Dock känns de aktuella protesterna mot valresultatet i Iran hoppfulla. En demokratirörelse, som nu behöver omvärldens starka stöd.

Saknaden efter Palme
Denna sommarsöndag gav inblick i och förståelse för fredsbyggandet. Liksom den roll ett litet land kan spela om man inser att det finns en värld där utanför som vi också har ansvar för.
Det insåg Olof Palme tidigt och placerade Sverige på den internationella kartan på ett sätt som vi kan sakna idag. Dessutom med ett glödande engagemang för alla människors lika värde. Saknaden är stor efter Palmes lustfyllda engagemang, det blev Jan Eliassons slutpunkt.
Sommarfesten visade också den roll en liten s-förening kan spela när politiken skall grundläggas och föras ut. Detta insåg Palme med sina ständiga resor i landet, möten med människor och de idébärande lokala föreningarna. Så underhålls demokratin och det solidariska samhället.
Läs mer om