Ett minimum av datalagring
Foto: Bertil Ericson / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För mobiltelefonsamtal vill utredningen exempelvis lagra den geografiska positionen när samtalen startar och slutar. Det kommer därmed, praktiskt sett, finnas en karta på telefonbolagens hårddisk som visar var man har befunnit sig vid olika tidpunkter. Använder man mobilen regelbundet kommer hela ens liv finnas i miniatyr. Det slår speciellt hårt mot den yngre generation där alltfler väljer bort den fasta telefonen helt och hållet.
I stort sett varje remissinstans till förslaget kommer med allvarliga invändningar. Mest intressant är dock de få undantagen. Där finner vi Sveriges upphovsrättsorganisationer. Trots att datalagringsdirektivet har tagits fram med det uttryckliga motivet att enbart motverka den grövsta brottsligheten ser dessa organisationer inga problem med att försöka utöka befogenheterna ytterligare för att användas i kampen mot fildelningen.
Tydligare än så kan knappast faran med ändamålsglidning demonstreras. Om privata bolag får rätt att använda uppgifterna i civilmål finns det knappast någon hejd på vad man kan tillåta senare.
Tidigare har telefonbolag och internetoperatörer varit förbunda av ett lagringsförbud. Man har bedömt att den information som dessa har möjlighet att lagra är så integritetskränkande och känslig att det inte räckt att enbart förbjuda vidare spridning eller försäljning. För att vara säkra har man satt ett förbud mot att överhuvudtaget spara den längre än nödvändigt.
Nu vänds resonemangen upp och ner och istället blir det olagligt att förstöra uppgifterna. Det visar hur lätt integriteten vägs i praktiken.
Tyvärr är regeringen illa tvungen att genomföra detta direktiv. Att Thomas Bodström drev igenom det på EU-nivå under sin tid som justitieminister är inget man kan beskylla alliansen för. Nu gäller det att genomföra så lite som möjligt. När det gäller lagringstider föreslår regeringen just minimikravet men när det gäller vilka uppgifter som ska sparas går man i vissa fall längre än direktivet. Det är olyckligt. Vill regeringen försöka återta något av det förtroendekapital man förlorat i FRA-frågan eller IPRED-frågan är det dags att sätta ner foten. Att inte genomföra mer än man är tvungna till borde vara ett minimikrav.