Ett politiskt smörgåsbord
Allianspartiernas fyra partiledare visade sin styrka som regeringsalternativ i gårdagens partiledardebatt. I talarstolen Göran Hägglund (kd) och bakom från vänster Maud Olofsson (c), Jan Björklund (fp) och Fredrik Reinfeldt (m). Foto: Henrik Montgomery/Scanpix
Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ministrarna, alltså de borgerliga partiledarna, höll sig mestadels inom sina sakområden. Maria Wetterstrand från miljöpartiet talade förstås mest miljö. Vänsterledaren Lars Ohly pratade klass och att regeringen ökar klyftorna. Mona Sahlin var den enda som berättade något nytt: socialdemokraterna ska inom kort presentera ett vårdpolitiskt program.
Missar en väsentlighet
Mest slående i oppositionsledarens anförande var att hon hela tiden pratade om väntrum. Hon sa att med privata försäkringar sitter inte direktörens dotter och arbetarsonen i samma väntrum.
Mona Sahlin missar med det resonemanget något väsentligt. Det kan inte vara meningen att man ska spendera en massa tid i väntrum i ett välfärdssamhälle. Man ska få vård. Och oavsett vad man tycker om det barnsjukhus som till hösten fått tillstånd att byggas i Stockholm - vars patienter ska vara barn med privata försäkringar - så leder det näppeligen till längre köer. Om de barn som har föräldrar som tecknat försäkring försvinner från den offentliga vården så blir ju trycket lägre, inte högre.
Sjukvården i stort exemplifierades av både Sahlin och Ohly med Stockholms landsting. Det kan vara rimligt eftersom det är landets största, men samtidig bor faktiskt inte en majoritet av svenskarna i Stockholm och vård är relevant för alla invånare i Sverige.
Det saknas, som vanligt, konkretion i debatten. Det är så att landet för första gången på många år har en majoritetsregering - alltså en som backas upp av en majoritet av riksdagsledamöterna. Då blir det ofta så att förhandlingarna sker i Rosenbad och inte i parlamentet. Vilket i sin tur leder till mindre dynamiska debatter och mer av att regeringsföreträdarna berättar vilket bra jobb de gör och gjort och oppositionen säger att de hittar på och ljuger.
Enighet i grunden
Klimatpolitiken verkar dock alla sju riksdagspartier numer vara överens om. I alla fall att den är viktig och att saker sker lite för långsamt. Oppositionen tycker förstås att det inte görs tillräckligt och att Sverige skulle kunna gå före övriga länder i EU, men i stort är partierna som sagt överens. I alla fall om problembilden.
Maria Wetterstrand vill minska bilåkandet. Alliansen vill stimulera alternativa bränslen till bilarna. Jan Björklund vill bygga fler kärnkraftverk. Det vill varken vänsterpartiet eller miljöpartiet. Maud Olofsson vill satsa på förnyelsebar energi. Men blir inte mer konkret än så.
Riksdagsdebatter av detta slag blir alltid ett politiskt smörgåsbord. Varje partiledare har sin agenda, och den hänger inte alltid samman med de andras. Om man räknar med att det är cirka två partiledardebatter per halvår i riksdagen så återstår tio fram till valet 2010. I bästa fall blir smörgåsbordet något mer konkret närmare valet. I sämsta fall så tuggas samma sak om igen på varje debatt.