Ett riktigt "skitår" för Mona
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det är naturligtvis ofta så att "lätt fånget är lätt förgånget". Den socialdemokratiska uppgången i opinionen, inledd nästan på valnatten 2006, har inte sin grund i en politisk omorientering. Vänstersidans övertag har mer haft att göra med ångerköpta väljare, att en del borgerliga väljare inte riktigt visste vad de röstade på i förra valet, och på rader av tillkortakommanden från alliansens sida under den första tiden i regeringsställning.
Egna insatser överraskade
Därför var det heller ingen överraskning att Mona Sahlins smekmånadsperiod med väljarna en dag skulle ta slut. Det var helt i enlighet med den svenska traditionen att inte "låta några träd växa till himlen". Det som överraskade var hennes egna insatser för att göra det hela värre, med sparkandet av den finanspolitiske talesmannen Pär Nuder i januari och det förhastade beskedet om att bilda koalitionsregering med bara miljöpartiet i oktober. Liksom den bredvillighet med vilken ledande personer i hennes eget parti bidrog till eländet.
Den försvagning av Sahlins ledarställning i partiet som kunde skönjas när Nuder byttes ut kom i full blom när hon eklaterade förlovning med miljöpartiet. Det som hade kunnat bli en, åtminstone i ord, successiv omprövning blev nu till en framtvingad, offentlig och öppen reträtt. Ytterligt komplicerad av den starka förhandlingsposition som den interna socialdemokratiska oenigheten och alla turerna givit vänsterledaren Lars Ohly.
Skakig framtid
Det samarbete och de arbetsgrupper de tre tilltänka regeringspartierna, de rödgröna, till slut kom överens om går en minst sagt skakig framtid till mötes. Och allvarligast av allt är Mona Sahlins försvagade ställning internt. Kunde man köra över henne en gång går det givetvis att göra det igen.
För alliansen, eller åtminstone moderaterna, slutar 2008 mer i dur. Opinionssiffrorna vände uppåt samtidigt som det gick nedåt för socialdemokraterna och skillnaden mellan blocken var enligt Sifo till slut inte större än dryga sju procentenheter. Mycket kan det tyckas, men med tanke på att det rör sig om kommunicerande kärl så är en överflyttning av 3,6 procentenheter tillräckligt för att ge alliansen förnyat regeringsmandat 2010.
Förklaringen till omsvängningen, utöver Mona Sahlins tillkortakommanden på egen hand, är regeringens hantering av den svåra ekonomiska krisen. Alla statsråd som haft att agera har skött sig kompetent och förtroendeingivande. Till och med den ofta så kritiserade finansmarknadsministern, Mats Odell.
Centerledaren och näringsministern, Maud Olofsson, hamnade till en början onödigt mycket på defensiven när hon mest bara fick förklara och försvara varför regeringen gjorde så lite. Hon räddades dock när hon i årets elfte timme fick tillfälle att presentera det offensiva paketet för fordonsindustrin.
Tydligt orosmoln
Under det nya året kan alliansen knappast förlita sig på nya misstag från Mona Sahlins sida. I varje fall inte enbart. Den har för närvarande ett övertag när det gäller regeringskompetens. Men det räcker att nämna FRA för att alla skall komma ihåg att detta var långt ifrån fallet under hela 2008.
Som ett tydligt orosmoln ligger också att de fyra partiernas opinionssiffror utvecklas så olika med ökning för moderaterna och minskningar för de tre andra. Liknande borgerlig kannibalism har lett till mycket elände tidigare. Det kan det göra igen och då blir 2009 till ett mycket bättre år för Mona Sahlin.