EU måste lära av irländarnas nej
Vem vill ha en Tony Blair, som ständig företrädare för EU? Irlands nej har stoppat EU:s utveckling.
Foto: Manuel Salazar
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
En del menar att det är absurt, att en procent av Europas befolkning ska kunna stoppa en effektivisering av EU:s beslutsformer, som underförstått 99 procent gillar.
Nu är det ju inte så. 99 procent av européerna får inte vara med och bestämma, annat än indirekt i allmänna val där EU nästan aldrig är på tapeten. Att bara irländarna röstade nej, beror på att bara de kunde rösta nej. Resultatet hade troligen blivit ungefär detsamma i andra EU-länder om de fått rösta, det vill säga ett knappt utslag i ena eller andra riktningen. Så även i Sverige.
Minskar små länders inflytande
Men när Göran Persson fått stryk i folkomröstningen om euron, där han själv länge inte visste på vilket ben han skulle stå, bestämde han att EU inte var något för vanligt folk att besluta om. Den borgerliga regeringen vill heller inte ha någon folkomröstning. Det politiska etablissemanget i Sverige står här väl sammansvetsat bakom Lissabon-fördraget.
Det gjorde etablissemanget i Irland också. Partierna, näringslivet, bondeorganisationerna, facket, medierna - alla ville de med några få undantag säga ja till Lissabonfördraget, trots att det minskar små länders inflytande och flyttar beslutanderätten i en rad frågor till Bryssel. Men en majoritet av irländarna sade alltså nej, precis som svenskarna mycket väl hade kunnat göra det om de fått chansen. Det här visar på ett gigantiskt demokratiskt underskott mellan de styrande och väljarna i EU:s medlemsländer och mellan EU och folken i Europa.
Det är ett större problem än att Lissabonfördraget bromsas upp tillfälligt. EU-maskineriet mal säkert vidare. Inte heller kan man beklaga, att EU inte får någon "president" eller "utrikesminister" på ett tag, när man ser vilka som kandiderar till posterna ifråga.
Bildt EU:s utrikesminister?
Vem vill ha en Tony Blair eller en Anders Fogh-Rasmussen, som ständig företrädare för EU? Eller en Carl Bildt som utrikespolitisk talesman? Problemet är för övrigt inte att EU inte har någon "utrikesminister", utan att EU-länderna inte har någon gemensam utrikespolitik. Somliga vill sitta tryggt parkerade i USA:s knä, andra drömmer om ett självständigt Europa.
Det finns också ett socialt underskott. EU är inte i sig fackföreningsfientligt och Lissabonfördraget skulle till och med ha stärkt de fackliga rättigheterna på en del punkter.
Men EU-byråkratin och inte minst EG-domstolen sätter nästan alltid den fria rörligheten för kapital och arbetskraft före sociala hänsyn. Irländska arbetare är lika oroliga som svenska för att utstationerade arbetare ska pressa villkoren och försämra förhållandena för den inhemska arbetskraften. Europafacket EFS kräver därför ett socialt protokoll, men har svårt att få gehör för det kravet i dagens EU.
Sedan finns det förstås specifika irländska skäl. Irländarna har lång erfarenhet av att hunsas av främmande herrar; Irland blev helt självständigt först 1949. De har ingen lust att byta ut sina gamla brittiska herrar mot nya europeiska.
Irland har gått från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av Europas mest välmående, och irländarna vill inte att någon vrider klockan tillbaka. Det är förståeligt och inget vi ska klandra dem för. I stället bör Europas ledare lära och dra slutsatser av den enda folkliga opinionsyttring de tillåtit i frågan.