LEDARE: Europas sjuke man

När man ser den politiska och ekonomiska röran i dagens Italien, har man svårt att förstå hur romarna en gång kunde behärska större delen av den då kända världen, organisera provinser och bygga vägar tvärs igenom Europa.
Deras sentida ättlingar klarar inte ens att hålla undan soporna runt storstäderna, och är skuldsatta upp över öronen.
De har nästan lika många partier, som det antika Rom hade senatorer, och det är nästintill omöjligt att att bilda en fungerande regering. Den faller snart samman under tyngden av alla sina ministrar, biträdande ministrar och alla andra, som ska smörjas för att hålla det politiska maskineriet igång.

Regerade med nio partier
Romano Prodis mittenrödgröna koalition av nio partier (sedan 2006) har gjort tappra försök att modernisera systemet och är den mest anständiga regeringen i Italien, sedan han själv regerade förra gången (1996-1998).
Men den hade minsta möjliga marginal i parlamentet och föll sedan ett litet kristligt parti hoppat av. Högerpartierna firade regeringskrisen i senaten med champagne (äkta vara, inte det utspädda vin som vi läst om på sistone; dock valde senatorerna mortadella och inte giftmisstänkt mozzarella som tilltugg).
Ledaren för ett annat litet kristligt parti, Giuseppe Pizza, ställde sedan till med en kris i regeringskrisen genom att kräva att få utnyttja samma logotype som ett konkurrerande kristdemokratiskt parti. Signore Pizza fick till sist som han ville, och den 13-14 april går italienarna till val för att välja den 62:a regeringen efter kriget. De har chansen att utse den 55-årige Walter Veltroni, ledare för det nybildade vänsterdemokratiska partiet, till ny regeringschef.
Veltroni, som varit borgmästare i Rom, satsar på en regering av före detta socialister, kommunister och vänsterkatoliker och skulle kunna innebära en uppryckning för Italien.

Korruptionsåtalad
Men av opinionsundersökningarna att döma väljer italienarna att återinsätta den flerfaldigt korruptionsåtalade 71-årige mediamogulen Silvio Berlusconi. Berlusconi är inkarnationen av allt som gått snett i italiensk politik och samhällsliv under efterkrigstiden.
När det genomkorrumperade kristdemokratiska partiet, som med västmakternas välsignelse styrde Italien under efterkrigstiden, kraschade i början av 1990-talet, var det inte bara maffian som kände marken bränna under fötterna. Även Berlusconi hade anledning att oroa sig, särskilt sedan hans mångårige beskyddare Bettino Craxi tvingats fly till Tunisien.
För att skydda sina ekonomiska intressen, kastade sig Berlusconi in i politiken, bildade sitt eget "heja-parti", en enda stor reklamapparat, och lierade sig med halvfascisterna i Norditalien. Liksom italienarna en gång kastat sig framför fötterna på den löjlige sprätten Benito Mussolini, hyllade de nu smörsångaren Berlusconi och gav honom två perioder vid maktens köttgrytor.
Berlusconi missbrukade båda perioderna på det grövsta, manipulerade valsystemet och genomdrev lagändringar, som främjade hans egna affärer och gav honom åtalsfrihet.
Nu ska Berlusconi tydligen få chansen att missbruka regeringsmakten igen, i spetsen för en ny partiskapelse, Frihetens folk. Det betyder att planerna på en författningsreform läggs på hyllan.

Påvens abortstrid
Med Berlusconi följer också en ny abortstrid i Italien och ökat inflytande för Vatikanen i världsliga frågor. Benedictus XVI är en gammal politisk räv som gör sitt yttersta för att sprida kyrkans vidskepelser till bland annat de italienska universiteten.
Berlusconi lovar att styra Italien från Neapel, maffians huvudstad. Varifrån skulle han annars styra?

Ledare: Europas sjuke man - Italien