Fattiga länder drabbas hårt av regeringens sparplaner
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Däremot får du gärna känna ilska över att fattiga människor i fattiga länder drabbas, när regeringen ska spara. Och om du var en av dem som röstade på alliansen i valet får du gärna också känna lite ånger.
För lite över en vecka sedan förklarade den moderata biståndsministern Gunilla Carlsson för Ekot att biståndet nästa år kommer att minskas.
En fjärdedel kan försvinna
Av inslaget framgick att nästan en fjärdedel kan försvinna. De exakta siffrorna är inte klara, men mellan 4,5 och 7 miljarder ska bort, av dagens 30.
Anledningen, enligt ministern, är att biståndets storlek sätts till en procent av landets inkomster (BNI) och när inkomsterna minskar, minskar också biståndet.
Att skylla på en-procentmålet är fegt. Det finns ingenting i målsättningen som säger att biståndet måste sänkas när landets inkomster gör en temporär inbromsning. Det hade gått alldeles utmärkt att frysa nivån vid 30 miljarder tills ekonomin är i kapp, vilket troligen är fallet redan i nästa höstbudget.
Om det betyder att biståndet skulle hamna över 1 procent under ett år är det varken ett lagbrott eller något vi ska skämmas över. Faktum är att biståndet aldrig i praktiken blir exakt 1 procent av BNI när allt kommer omkring, utan flesta år något under.
Att Sveriges BNI verkligen skulle ha minskat med en fjärdedel är förstås heller inte fallet.
Konsekvenserna av denna dramatiska sänkning är svåra att förutspå. Globalt sett motsvarar sänkningen mellan en halv till en procent av världens samlade bistånd. Det är inte betydelselöst.
För de länder där Sverige nu drar in verksamheten kommer det naturligtvis att märkas väldigt mycket. Och för fattiga människor som redan lever på marginalerna och som inte längre får hjälp till utbildning, mat eller mediciner när folkrörelsebiståndet skärs ned kan det betyda allt.
Sveket blir än större då mycket talar för att behovet av bistånd i år är större än tidigare. Finanskrisen har slagit hårt mot många av de fattigaste länderna och övriga pengaflöden så som utländska företags investeringar och de pengar som skickas hem av emigranter förväntas också minska under 2010 till och med mer än biståndet.
Finanskrisen kräver ökat bistånd
Vid tidigare ekonomiska kriser har man sett att ökat bistånd kan spela en positiv roll för att hindra en nedåtgående spiral. 1990-talets ekonomiska kris å andra sidan ledde även den till kraftigt minskat bistånd och detta tillsammans med andra faktorer gjorde 1990-talet till ett förlorat årtionde för många fattiga länder, med katastrofala följder.
Moderaterna har aldrig riktigt gillat tanken på bistånd. Tron på att överföring av resurser och kunskaper kan hjälpa fattiga i andra länder är knappast en moderat portalparagraf. Utjämning av globala skillnader har heller inte varit det vanligast förekommande moderata slagordet i debatten.
I november förra året, på DN-debatt, föreslog just biståndsminister Carlsson tillsammans med den moderata partisekreteraren Schlingmann att en-procentmålet skulle slopas, inte för att slippa minska biståndet i tider av kris, nej för att kunna sänka det till 0,7% vilket är den internationellt överenskomna målsättningen, "skammens gräns" som den kommit att kallas.
Moderat biståndssänkning
Nu slipper moderaterna ta bort målet om en procents bistånd, så här ett år innan valet, biståndet kan sänkas ändå. Men räkna inte med att biståndet kommer höjas när den svenska ekonomin vänder nästa år. Inte om moderaterna får styra i utrikesdepartementet. Det får man nog säga att Carlsson och Schlingmann gjort tydligt nog.