Feldt bekräftade talet om att skapa fienderna
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Som gammal socialdemokratisk minister kan man förvänta sig skarp kritik, för det är ju just den ekonomiska politiken som den nuvarande oppositionen riktar in sig på, den som lär skapa stora klyftor. Men Kjell-Olof Feldt hade i stort bara anmärkningar i marginalen, bland annat att det sker för mycket på en gång, man borde enligt honom portionera ut förändringarna mera.
Inte samma syfte
Efter en stund föranledde det KG Bergström att ställa frågan varför Kjell-Olof Feldt inte är lika kritisk mot den nuvarande ekonomiska politiken som sina partikamrater.
En stunds tvekan, sedan kom svaret som inte kan missförstås:
-Jag har inte samma mål för mina inlägg som dom har.
Mer klart kan det inte sägas och här fick alltså Fredrik Reinfeldt belägg för vad han sade i partiledardebatten i riksdagen dagen därpå, nämligen att socialdemokraterna med Mona Sahlin i spetsen skapar en fiende och sen hamrar på.
Det här upplever vi också i den lokala debatten. Ledande socialdemokrater tecknar fiendebilden och sedan hamrar de på. Ibland blir de också ihärdigt understödda av insändarskribenter. För att inte tala om lunchrumsdiskussionerna.
Pedagogiskt tomrum
Hur mycket folkpartiledaren Jan Björklund än talar om skolans brist på tillräcklig pedagogik och flummighet så bidrar han själv till ett pedagogiskt tomrum. Han och alla andra i alliansen måste se till att marknadsföra sitt budskap på ett betydligt bättre sätt än nu. Även de mest häpnadsväckande överdrifterna måste bemötas om än man tycker att de i sina orimligheter faller på eget grepp.
Där har den lokala maktalliansen skött sig betydligt bättre. När oppositionen inte lyckats få slag på kommunalrådet Lars Thomsson så gled man över till Per-Olof Jacobsson, ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden. Men inte heller där har man lyckats få genomslag som i riksplanets nidbilder.
Det kan bero på flera saker, mer än att de styrande partiföreträdarna lyckats kontra. Jag hoppas att det främst beror på att gotlänningar är mycket bättre på att sila bort de värsta överdrifterna. Men, som sagt, till stor del beror det också på att maktens företrädare på Gotland har större vilja att förklara sina åtgärder, det som på nusvenska oftast betecknas som att kommunicera sin sak.
Med en nypa salt
I somliga fall är företrädare alltför bra på att kommunicera. Ser jag tillbaka på den gångna veckan så lyckades tydligen Skattebetalarna med sin tes att Gotlands kommun kan sänka skatten med drygt två kronor och ge medelinkomsttagaren närmare 6000 kronor mer i den egna plånboken.
Att någon enstaka vid lunchrumsbordet sväljer sådana budskap kan jag förstå. Mer förvånande är att även rutinerade debattörer vägrar att se luckorna i argumenten. Jag vill upprepa att orsaken till att alla sjukvårdskostnader inte ligger på samma låga nivå som den med lägst beror i grunden på skilda förutsättningar. Och att jämföra kollektivtrafik i Malmö med kollektivtrafik på Gotland låter sig inte göras. I den möjliga skattesänkningen skulle en utjämning till Malmönivå ge Gotland 23 öre lägre kommunalskatt.
Nej, då är det bättre att få redogjort för olika alternativ, så som nationalekonomen Stefan de Vylder valde i sin föredragning inför Gotlands LRF-ordföranden i tisdags. Att det blir ökade kostnader för transporter lär vara ostridigt med ökade oljepriser och högre koldioxidbeskattning. Men är det till fördel eller nackdel för Gotland? Ja, där måste det korta perspektivet (vår belägenhet mot svenska fastlandet och oundvikliga transportkostnader där) ställas mot det långa (Sveriges belägenhet till import från exempelvis Brasilien och Sydostasien).
Jag hoppas att Gotland kan dra fördelar i en värld där konsumtionen vrider över till mer närproducerat, utan att för den skull övergå i protektionism.