Filmcensurens sista klipp
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Sedan dess har Statens biografbyrå endast klippt bort några få minuter ur den surrealistiska konstfilmen Subconscious Cruelty, som nådde en mycket liten publik. Större delen av tiden har istället ägnats åt att besluta om åldersgränser för barn och ungdomar. Med tiden har det blivit allt mer tydligt att tiden har sprungit ifrån censuren. Biofilmen utgör nu bara en bråkdel av mediekonsumtionen - den som vill se splatterfilmer eller råa tortyrrullar kan hitta ett enormt utbud på internet och i videoaffärerna.
Trots decennier av debatt har man inte heller kunnat hitta några tydliga kopplingar mellan våldsfilmer och våldsutövning.
Möjligen har förhandsgranskningen spelat en viss roll för att hålla andra ännu mer repressiva krafter, exempelvis den typen av konservativa och religiösa organisationer som syns i debatten i USA, i schack - annars är det svårt att se någon fördel med verksamheten.
De övriga nordiska länderna har alla slopat förhandsgranskningen, utan att det skulle ha lett till att den norska och danska biopubliken mangrant skulle ha bänkat sig framför grova våldsfilmer. Alla dessa faktorer har sammantaget lett till att censuren för vuxna har tappat praktiskt taget alla försvarare.
Inte ens censorerna själva vill ha kvar verksamheten - för ett par år sedan avgick Biografbyråns långvariga chef Gunnel Arrbäck i protest mot vad hon ansåg vara en förlegad lagstiftning. Därför var det inte särskilt förvånande att regeringens utredare Marianne Eliason på tisdagen föreslog att vuxencensuren ska slopas. Även i fortsättningen ska det finnas gränser för vad som är lagligt att visa - men de ska bestämmas av yttrandefrihetsgrundlagen och brottsbalken.
Det är ett klokt förslag som regeringen borde se till att driva igenom så fort som möjligt. Nu när kristdemokraterna, som sista parti, gått med på att slopa censuren för vuxna borde en sådan lagändring gå relativt enkelt att genomföra.
Eliason föreslår även att åldersprövningen för filmer som visas för barn ska vara kvar. Tanken är att åldersgränserna ska sättas av en ny myndighet, som ersätter det nuvarande Medierådet. I uppdraget för den nya myndigheten ingår också att "sprida information och ge vägledning om skadlig mediepåverkan" och stärka barnen "som medvetna mediekonsumenter".
Även det är ett vettigt förslag - givet att den nya myndigheten får verka i Medierådets anda. Under de senaste årens debatter om våldsfilmer och datorspel har Medierådet lyckats undvika att fastna i moralpanik - istället har man förmedlat aktuell forskning och konstruktiva råd till både barn och föräldrar. Den verksamheten förtjänar att få leva vidare, även när censuren försvinner.