FN behövs fortfarande
Kärnvapenhotet och krig gör att FN behövs.
Foto: SCANPIX SWEDEN
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men det fanns en föregångare i Nationernas Förbund. Den amerikanske presidenten Woodrow Wilson blev under Första världskriget övertygad om, att det behövdes en internationell organisation för fred, ett folkens förbund. Vid fredskonferensen i Versailles 1919 antogs en stadga för Nationernas Förbund (NF).
Inget stopp på upprustningen
Märkligt nog gick aldrig USA in i detta förbund och även andra viktiga stater kom att stå utanför (Tyskland, Italien, Japan).
Positiva insatser gjordes på det sociala området, bland annat antogs redan 1924 ett Rädda Barnen-dokument om barnets rättigheter (en föregångare till FN:s Barnkonvention).
Dock misslyckades man kapitalt att hejda upprustningen, liksom Japans, Italiens och framför allt Tysklands militära aggression under 30-talet. Med Andra världskrigets utbrott upphörde NF att fungera och upplöstes formellt 1945. Ett stycke internationell historia där goda ambitioner grusades.
FN beskrivs ömsom, som en kolloss på lerfötter och med trög beslutsprocess, ömsom som mänsklighetens viktigaste internationella organ. Det brukar sägas, att om inte FN fanns, så måste det omgående uppstå.
Styrkan är, att i princip alla världens stater är medlemmar (utom Vatikanstaten) och att alla medlemmar (192), stora som små, har lika röst vid omröstningar. En sann demokrati.
Svagheten är de fem permanenta staternas vetorätt i Säkerhetsrådet, det vill säga, USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien. Ett utslag av fredsuppgörelsen efter Andra världskriget, men överspelat eftersom mycket vatten har runnit under broarna sedan dess.
Maktpositionen bevakas dock med näbbar och klor. Många idag ekonomiskt starka stater knackar på för att bli permanenta i Säkerhetsrådet, bland annat Indien, Japan, Tyskland, Brasilien.
Måste avskaffa vetorätten
Reformering av FN har varit en följetong genom organisationens historia. Många initiativ har tagits och många tänkvärda förslag har kommit upp. Men reformlustan är i praktiken inte särskilt stor. Sverige har anförtrotts flera tunga uppdrag i reformarbetet.
Den kommission, som förre statsministern Ingvar Carlsson ledde, föreslog i sin rapport 1995 (Vårt Globala Grannskap) en rad reformer i FN-systemet.
Omprövning av de permanenta staternas ställning i Säkerhetsrådet och etappvis avskaffande av vetorätten, inrättande av ett ekonomiskt säkerhetsråd, förbättring av FN:s fredsbevarande verksamhet, successivt avskaffande av kärnvapen. Viktiga förslag som spelat roll i fortsatta reformdiskussioner.
Palmekommissionen presenterade 1982 sin uppmärksammade rapport Gemensam säkerhet, som mycket handlade om FN:s roll.
Den kom i en tid då kapprustningen pågick för fullt och hotet om en kärnvapenkonflikt, kändes hotfullt nära.
Kärnvapenhotet
Provsprängningar pågick ständigt. Här lyckades Olof Palme med det unika att samla ledande politiker till diskussion om den gemensamma säkerheten. Den onda spiralen dämpades.
Kärnvapenhotet minskade successivt. Låt vara att kärnvapenrustningarna nu åter oroar på flera håll i världen.
Det är alltså en ständig och seg kamp för att nå FN-stadgans portalparagraf: "Vi de förenade nationernas folk beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel."
Men varför når man inte dit, när flertalet ledare i FN:s Generalförsamling är demokratiskt valda av de förenade nationernas folk?