FN närmar sig pensionsåldern
Jan Eliasson har visat att FN kan motverka mänskligt lidande och förhindra krig. Men nästa år fyller FN 65 år och det har länge funnits behov att stärka FN:s möjligheter att agera för fred.
Foto: MARTIAL TREZZINI
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I FN:s fall har översyner avlöst varandra och en lång rad förslag till omorganisation och vitalisering har sett dagens ljus, men alltför ofta gått in i mörker och glömts bort. FN:s jätteorganisation är oändligt svår att förändra på djupet.
Fackorgan och kommittéer, konferenser och resolutioner, FN-styrkor och katastrofhjälp, plus de centrala organen Generalförsamlingen (världsparlamentet) och Säkerhetsrådet som träder in i kritiska situationer. Strukturerna tycks givna och har staplats på, allt eftersom åren gått. Arbete pågår ständigt och hängivet inom FN. Effektiviteten kan dock alltid ifrågasättas.
Ett ekonomiskt säkerhetsråd?
För ett par år sedan kom Fyrnationsinitiativet med 32 konkreta reformförslag för förändring inom FN. Sverige, som initiativtagare, Sydafrika, Thailand och Chile utgjorde gruppen. Förslag som handlar om fler informella möten mellan stater, beslutsformer, finansiering och personalpolitik.
Ingvar Carlsson genomförde för en del år sedan en djupgående analys av FN-systemet. Den rapporten pekar på behov av ett ekonomiskt säkerhetsråd och att FN skall kunna vara en arena också för frivilligorganisationer och minoriteter. Två exempel på svenskt engagemang för FN. Senare har Ingvar Carlsson i anslutning till detta talat om behov av en fredsminister, i stället för en försvarsminister. Den tanken är värd större uppmärksamhet.
Initiativ och förslag prisas alltid, men när det kommer till beslut blir det till en trögflytande materia och de välmotiverade förändringarna stannar upp. Detta är stora organisationens förbannelse. Kraften i det pågående är så oändligt stark.
Allt detta leder till ständig frustration från medlemsländerna och inom FN. Frustrationen förstärks av att alla samtidigt inser att FN är det viktigaste organet för att garantera fred och säkerhet, frihet och rättigheter. FN måste finnas, men ändå är man inte nöjd. Det ligger en risk i detta. Att nya strukturer växer upp vid sidan om FN.
Regionala organ som exempelvis EU eller att jättarna Kina och Indien går egna vägar. Vill ett land gå sin egen väg så gör de det. Tre exempel: Berlinmuren och det Kalla kriget, Israels aktuella murbygge mot Palestina, Irakkriget som drog igång utan FN-beslut.
Inte ingripa i enskilda stater
Detta är FN:s ständiga förbannelse, att man inte kan gå in och påverka i enskilda stater. Diktatorer och ekonomiskt straka stater gör till slut som de vill. Och ändå måste FN finnas. Så är man där igen. Ständigt dessa cirklar. Nu har president Obama signalerat en positiv hållning till FN. USA, som varit en bromskloss med eftersläpande bidrag till organisationen, kan måhända bidra till en vitalisering.
Om FN skall kunna leva upp till de förväntningar som medborgare och stater ställer, då måste mandat, beslutsformer och finansiering ses över (igen!. Kombinerat med att medlemsstaterna visar respekt för FN och ger FN en stark övergripande roll.
FN gör skillnad
Redan finns så många områden där FN gör skillnad: humanitära hjälpprogram, fredsbevarande styrkor, bevakning av mänskliga rättigheter, liksom frågor om människors säkerhet i förhållande till fattigdom, sjukdomar, klimatförändringar, väpnade konflikter, massförstörelsevapen, terrorism och allehanda kriser.
Jordklotet tycks ha blivit en farlig plats att leva på. Det borde inte få vara så. Men för de enskilda medborgarna är FN alltid en trygghet och ett hopp. Det är vackert så.