Folkets protest mot diktaturen i Burma
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Uttalanden från FN, EU och staters ledare. Uppmuntran till dem som protesterade. Vädjanden till generalerna i regimen. Fördömanden då de folkliga protesterna brutalt slogs ner.
Vad hände sedan? Runt om i världen. Det blev tyst. Spotlighten på Burma slocknade. Riggades upp någon annanstans. För att belysa nya presidenter i Polen och i Argentina.
För att belysa moderatstämman och pussande statssekreterare. Så är det gång på gång. Medias tålamod är kort. Intresse och resurser att följa upp viktiga händelser brister.
Tvingar fram uttalanden
Därmed drabbas medborgarna, som hämtar sin information från media. Den så kallade CNN-effekten är stor. Stora resurser sätts in för att bevaka en händelse, vilket tvingar fram uttalanden och ställningstaganden. Bra och viktigt ibland, tveksamt ibland. Och där sitter vi i TV-soffan eller med tidningen vid köksbordet och blir utlämnade.
Jo då, våra svenska media är seriösa och gör ett bra jobb. Men resurserna att ha närvaro runt om i världen är betydligt mindre i dag än för ett 10-tal år sedan. Då får man förlita sig på andra informationskällor. Då gäller det att vara vaksam och kritisk.
Vad hände sedan? I Burma. Rapporter från oberoende källor talar om tysta gator. Men lugnet är en illusion enligt vissa källor. Folkets vrede mot övergreppen på munkar gror i skymundan. Förändringar kommer, säger man trosvisst.
Världen protesterar
Rapporter tränger ut som berättar om tortyr och förföljelse av munkar och andra som protesterat. Nu kommer rapporter om modiga munkar, som åter protesterar. Även utanför Burma finns aktiva grupper som agerar och mobiliserar.
Protestlistor cirkulerar i världen. Uppemot en miljon har hittills skrivit på till FN:s Säkerhetsråd och till Storbritanniens premiärminister Gordon Brown.
Hittills har mer än 300000 dollar samlats in till den burmesiska fredsrörelsen. EU-ledare har fått 35000 e-mail med krav på åtgärder. Protesterna fortsätter alltså, om än i annan form.
Datorer kontrolleras av militären för att se om foton eller film skickats. I klostren har Internet stoppats. CNN, YouTube och liknande informationskällor har stoppats. Människor är rädda. Livet är svårare nu, säger en utländsk boende i landet. Det är svårt att få arbete och pengar till mat. Turismindustrin är död. Men människorna hoppas att förhandlingar från FN skall leda till en bättre tillvaro.
Barnen drabbas som vanligt allra mest. Sjukdomar, förorenat vatten, svårigheter för flickor att få gå i skola. UNICEF försöker komma till med vaccination mot polio och mässling. Barnadödligheten är relativt hög. Och nu tvångsrekryteras tusentals barn som soldater, en del så unga som 10 år.
Livet går vidare, men det har blivit ännu svårare. Och detta i ett land som har och har haft alla förutsättningar för en positiv ekonomisk utveckling och en välfärdsutveckling för folket. Om inte en korrupt regim stoppat pengarna i egen ficka.
Vem fyller Asiens risskål?
Det kan vara värt att påminna om den bedömning som författaren George Orwell (han med framtidsvisionen "1984") en gång gjorde.
När han arbetade i Burma 1922-27 förutspådde han att Burma var det land som skulle klara sin självständighet allra bäst efter en avkolonisering. När Burma väl blev självständigt 1948 var landet känt som "Asiens risskål".
Vem tar ansvar för att åter fylla risskålen?