Girighet räddar Robert Mugabe
Med stöd av sin egen milis kan Mogabe med terror behålla makten. Och med stöd av brittiska storbolag.
Foto: TSVANGIRAYI MUKWAZHI
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Större väpnade konflikter pågår i Darfur/Sudan/Tchad och i Somalia, som aldrig haft någon fungerande regering och där USA nu för krig mot "islamister" med Etiopien som ombud.
Politiskt våld tillhör vardagen
Ett annat undantag från den positiva bilden är Zimbabwe, före detta Rhodesia, där förutsättningarna vid befrielsen var mycket bättre, men där allt ändå gått snett. Ekonomin är körd i botten med skyhög arbetslöshet och tusenfaldig inflation. Jordbruket är slaget i spillror och miljontals zimbabwier befinner sig på flykt i grannländerna. Politiskt våld, regisserat av den 84-årige presidenten Robert Mugabe och hans Zanu-PF-parti, hör till vardagen.
Trots detta lyckades oppositionspartiet MDC under Morgan Tsvangirai i våras vinna en knapp majoritet i parlamentet. Tsvangirai vann också presidentvalet, men uppnådde enligt Mugabes valmyndighet inte de nödvändiga 50 procenten.
MDC bojkottar andra valomgången och Tsangirai har sökt skydd hos en västlig ambassad. Under sådana omständigheter saknar valet, om det nu genomförs, betydelse och förvärrar bara problemen.
Mugabe är ovanligt usel ledare och man kan undra varför bortåt hälften av befolkningen röstar på honom och hans etablissemang. Valfusk är en förklaring. En annan är den politiska terror som utövas av Mugabes polis, ungdomsmiliser och krigsveteraner. En tredje är Mugabes kontroll över massmedierna.
Men det finns också en utbredd misstänksamhet mot väst, och i synnerhet då britterna, som alltför länge stödde de vita kolonisatörerna. Det är mindre än 30 år sedan Ian Smiths vita nationalister, som hade uppbackning av apartheidregimen i Sydafrika, tvingades bort från makten.
Brittiska storföretag betalar
Brittiska intressen är fortfarande starka i landet. Härom veckan tillkännagav det brittiska gruvbolaget Anglo American (som gjorde sig känt för slavarbete i Sydafrika) att man ska investera 2,5 miljarder svenska kronor i en ny platinagruva i Zimbabwe, en investering som blir en fjäder i hatten på regimen och bidrar till att finansiera förtrycket.
Barclays Bank, Benson & Hedges cigarrettter, BP och Shell är andra brittiska företag, som håller Mugabe under armarna. Allvarligare är alltså inte de brittiska och europeiska sanktionerna mot Mugabe och hans hejdukar.
Över huvud taget bär stormakterna ett stort ansvar för att Mugabe fått hållas i 28 år och än tycks sitta i orubbat bo. De ekonomiska intressena har kommit i första rummet. Protesterna har varit högljudda, men åtgärderna vaga och verkningslösa. FN-sanktioner skulle kunna bita, eftersom de också skulle binda Kina, som bara för några månader sedan fick en vapenlast till Mugabe stoppad i Sydafrika och som mer än gärna skulle överta de amerikansk-brittiska intressena i gruvindustrin. Men finns viljan bland stormakterna i FN?
En inhemsk lösning ser närmast omöjlig ut. Tsangirai och MDC vet hur det gick för Joshua Nkomo och hans Zapu, när de försökte samarbeta med Mugabe och Zanu på 1980-talet. De slukades av Zanu, sedan deras fästen hemsökts av Mugabes specialstyrkor. Den tysta diplomati som Sydafrikas president Thabo Mbeki satsat på har inte lett någonstans, och övriga grannländer är lika kluvna.
Fegheten på afrikanskt håll och girigheten på västligt och kinesiskt håll, kan precis som i Darfur, komma att förlänga konflikten ytterligare.