Glasbitar saboterar djurskyddet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det finns få andra djur som man avlat så hårt på som kyckling. Den vanligaste slaktkycklingen klarar inte av att bli vuxen, alltså könsmogen, för då har den blivit för stor för att överleva.
Sådan snabbväxande kyckling har ofta en lite gummiaktig konsistens eller blir väldig mjölig i köttet. Kycklingen har dessutom inte fått växa så länge att skelettet blivit hårt, utan det är lätt att skära igenom.
Gårdskyckling, från exempelvis Frankrike, och den Krav-märkta är mycket större än slaktkycklingen och har ett hårt, vanligt, skelett. Den smakar dessutom mycket bättre än broilern.
Hanteringen av kyckling kan få den mest härdade köttätare att bli kräsmagad. Men att gå därifrån till att stoppa glasbitar i kött för att hindra det från att ätas är att gå för långt. På tok för långt.
Ingen vet i skrivande stund hur glasbitar hamnat i kycklingfiléer över hela landet, men en rimlig gissning är att det är någon form av organiserad djurrättsaktivism som står bakom. Det visar hur sårbar vår livsmedelskedja är.
Enbart fantasin kan sätta gränser för vad som händer nästa gång. Om en aktivist blir arg på reningsverken, är det då i deras värld rimligt att förgifta vattnet? Och klarar samhället av att skydda oss andra från en sådan attack?
En sak kan man lära av dessa glasbitar. Sårbarheten i vårt samhälle handlar inte bara om elförsörjning och stormar som Gudrun eller översvämningar som dränker hela byar. Det kan handla om direkta sabotage som är mycket mer svårförutsägbara och då knivigare att skydda sig mot.
Ett annat exempel på samhällsfarlig aktivism är när AFA uppmanar medlemmar och sympatisörer att förstöra rälsen på pendeltåget mellan Rönninge och Stockholm för att nazisterna inte ska kunna ta sig fram och genomföra Salemmanifestationen den 6 december varje år.
Sådana manifestationer gör de flesta sunda förbannade. Precis som hanteringen av kycklingar upprör. Men inget av detta motiverar att utsätta människor för livsfara.
Det är berättigat att bli upprörd. Det är en mänsklig rättighet att få protestera, organisera sig och demonstrera mot företeelser man avskyr. Men vinner anhängare gör man bäst genom ord snarare än terrorliknande handlingar.
För vem bryr sig om kycklingens väl och ve när människoliv är i fara? Vem vill ställa sig på samma sida som de som häller glas i vår mat? Eller saboterar vår kollektivtrafik? Det som dessa aktivister sysslar med är inte bara farligt, det är också kontraproduktivt.