God jul på er alla och sätt inte julskinkan i halsen
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ja, dels så beror det väl på att aktuella händelser, som jag vill skriva om inte alltid dyker upp med så jämna mellanrum som man kunde önska. Dels beror det på hur många andra av mina kollegor, som skriver samtidigt och att det då kan bli utrymmesbrist.
Den här gången beror det till stor del på att jag har smakat på julens överflöd i förskott skulle jag vilja kalla det. I min barndom förekom det knappast julbord före jul, åtminstone inte vad jag minns. Julbord var något, som bullades upp på tidigast julafton och som avnjöts under jul- och mellandagarna om det var några bjudningar.
Wisby Strand och Tallinn
Idag är många trötta på julmaten redan innan julen är här. Men så är trenden överlag. Det som har med jul att göra har börjat allt tidigare. Lite grann skulle man kunna säga att vi firar jul redan första advent, förutom julklapparna då.
Årets julbordsätande började på Wisby Strand redan 30 november. Ett litet men väl avvägt julbord på en fantastiskt fin anläggning.
Lite väl dyrt tyckte högsta ledningen på Försäkringskassan i Sverige, som betalar för oss anställda, men väl värt det enligt gotlandschefen Inga-Maj Engberg.
Julbordsätandet fortsatte på en mittiveckanresa till Tallinn där man riktigt kan säga att julbordet dignade, och det till ett för oss väldigt lågt pris. Otaliga var de spritkartonger som bars iland, då får man tänka på att det mest var medelålders par med på den resan.
Förra året undvek jag förejulshysterin (och min födelsedag) genom en semesterresa med min käresta till Thailand. Men även där levde vi ett liv i lyx, med god mat till billigt pris. Julgranar och jultomtar kom vi inte undan där, och de kändes lite malplacerade i 30-gradig värme.
Överflöd och fattigdom
Förra året Thailand, i år Tallinn, ja en viss skillnad, men ändå inte. Det visar hur vi vanliga löntagare har råd att leva i överflöd. Mycket tack vare en politik som i många år har gynnat oss anställda, mycket tack vare en stark fackföreningsrörelse, som gett oss den styrkan mot arbetsgivarna, att vi har drägliga löner och bra anställningsförhållanden på svenska arbetsplatser.
Tankarna går ändå till de som arbetade på Tallinnbåten, till de tjejer som bokstavligt sprang för att hinna med att duka på och av borden, till de som jobbade i de shoppingcenter i Tallinn för troligen en spottstyver mot vad en svensk tjänar.
Tankarna går också till de som har det ännu sämre, som inte har något hem eller arbete överhuvudtaget, till de flyktingar som avvisas från Sverige, till en svensk, ganska stor, opinion, som påstår att vi inte har råd att ta emot flyktingar.
Samma människor sitter och äter sig mer än mätta på de otaliga julbord som dukas upp. Samma människor köper julklappar för i snitt fem-sex tusen kronor. Samma människor som inte ägnar en tanke åt den ökande nöden och flyktingströmmarna i världen.
Det verkar som om julhandel och julbord ökar i takt med flyktingströmmarna. Köper vi oss fria från vårt samvete genom att äta allt mer god julmat? Genom att köpa allt dyrare julklappar till våra barn?
Världsproblemen verkar vara något vi som enskilda personer inte rår på, fast vi har viss del i skulden. Vi tänker inte på vad vi köper alla gånger eller gynnar företag, som suger ut arbetare i vissa u-länder.
Även jag känner maktlösheten
Vi tänker bara, vad kan vi göra? Ingenting, ta en bit skinka till. Tyvärr är jag inget undantag, även jag känner maktlösheten.
Men jag är åtminstone beredd att acceptera de 50 flyktingbarn, som Gotlands kommun har beslutat att ta emot. Vi har råd att betala för dem, vårt världssamvete påbjuder det. Eller har inte alla det samvetet?
God Jul. PS sätt inte skinkan i halsen DS.