Gotländskan - charmig eller bondig?
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Jag förmodar att flertalet av dem som pratar gotländska inte är bönder, och att lantbrukarna utanför Gotland har en annan dialekt än gotländska. Är det något jag avskyr, är det svar som skär alla över en kam.
Jag går andra året på gymnasiet, och i min klass pratar i stort sett ingen gotländska, fastän majoriteten av klassen är född här. Jag kan erkänna att jag själv inte talar den renaste gotländskan när jag umgås med mina klasskamrater. Vad beror detta på?
Jag tror att den äldre generationen hade svarat att "ni ungdomar är för osäkra på er själva". Jag skulle vilja påstå att det endast beror på att Gotlands ungdomar tycker att idiomet är något smaklöst. Eller så är de som jag; jag influeras. Dock inte med vilje, jag märker inte själv av omställningen. Men precis som humör som smittar av sig, kan dialekter ge influenser.
När det gäller mobbning är alla slags påhopp ursäkter till att få trakassera. Att bli retad för sin gotländska är ett exempel. Är inte det fånigt?
Jag vet att det inte finns några "borden" när det gäller mobbning... Men om det fanns, borde det då inte vara de som bor på Gotland och som pratar gotländska som pikar de barn som inte gör det? Nej, här är det tvärtom, då gotländskan har blivit det särskiljande idiomet på denna ö. Gotlänningen är outsidern.
- Säg Keno, snälla!
Detta är den vanligaste reaktionen man får då man för en obekant fastlänning berättar att man kommer från Gotland. Därefter följer ett desperat försök till en imitation av Tommy Wahlgren: "åttiåtte, åtte åtte".
Många reagerar med att bli förlägna, det gör jag. Man känner sig lite som ett cirkusdjur, varför? Det måste ju finnas någon slags tjusning i dialekten (eller i Tommy Wahlgren?) eftersom de ber oss säga "Keno".
Gotländskan är unik, det påstår jag med en positiv betoning på ordet. Visst finns det undantag, då jag inte tillhör dem som förtjusas av de tafatta killar, som med solblekta kepsar, tilltalar en genom att säga "kenna kenna briuden", samtidigt som de spottar snussaft från prillan under läppen.
Å andra sidan skulle det vara värre ifall en person med fläskkotlettsfrisyr från Stureplan inleder sitt raggningsförsök med just de orden.
Gotländskan brukas av så många fler individer än de snusloskande raggarna och jag skulle vilja mota bort alla andra åsikter och säga att, generellt sett, är gotländskan charmig.