Gutamål finns kvar som ett känslospråk
Foto: Håkan Ericsson
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Inte därför att Ruth Edberg visade kläder från Sproge, utan för att det finns en undermening i den här aforismen av en annan Sprogebo, Bo Persson. Varje människa bor på en ö, som jag tror att professor Ulf Palmenfelt uttryckte det.
Det är underligt detta, att en människa kan ändra livsstil, religion, kläder, hela sin identitet tycks det, men sitt första språk bär hon med sig. Var i världen jag träffar en skåning eller en göteborgare, nog hör jag var han växt upp. Det hörs på Visbybon också, även om han inte kan ett ord på gutamål.
Emotionellt känslospråk
Det här kommer att finnas kvar länge, länge. Men gutamål, det är en helt annan sak. Medelåldern på Gutamålsdagen var hög. För varje år blir det färre som verkligen talar gutamål till vardags, helt naturligt. Så har det varit länge.
Redan Jakob Karlsson, Fäi-Jaken, på 1800-talet, hade gått i svensk skola och var påverkad av det svenska språkets grammatik. De barn som växer upp nu, omgivna av svenska i radio, TV och skola, vad kan de ha kvar av det gamla språket?
Professor Ove Ronström hade en intressant vinkling. Gutamål kan finnas kvar som ett "emotionellt känslospråk" även när gotlänningar inte längre talar det. Vi kan bevara det gamla språket i poesi, sånger, sägner. Vårt språk lever i vår kultur. Folk bygger bulhus och brygger dricke. Då behövs de gamla orden och uttrycken.
Tommy Wahlgren frågade revymakarna Allan Nilsson och Roland Ohlsson om en sketch eller en låt blir bättre om man gör den på gutamål. Klart att den blir! Då har vi ju hela situationen klar för oss. Ingrid Wahlgren kände att det låg helt fel i munnen att sjunga Summan kummar på svenska.
Känslor och stämningar
När jag var ung fanns en tendens att se "bygdemål" som något lite löjligt i sig. Lämpligt för roliga historier men för övrigt på väg bort. Så är det inte längre. Kanske var det Gustav Larsson som fick oss att se, att gutamål är ett språk, som kan uttrycka känslor och stämningar. Vi är nog många som tycker, att hans dikter på gutamål har större livskraft än de på svenska.
Palmenfelt menade, att det var ett behov att sluta sig samman i sin grupp, som gjorde att folk började baka i stenugn och spela pärk igen, när sånt egentligen redan hade upphört. Låt gå för det!
Men jag menar att det är i absolut sista minuten som några medvetna gotlänningar (läs Las Jakobsson och Bosse Carlgren) tog tag i att försöka bevara gutamålet levande.
För att vi skall kunna skriva gutamål något så när enhetligt har Gutamålsgillet enats om vissa stavningsregler. Vi kan ge skolbarnen de gamla namnen på fåglar och blommor, också. Thomas Dahlgren talar inte gutamål, men när han sjunger på gutamål, då blir det helt rätt.
London och Konstantinopel
Säkert var det flera som åkte hem till sina gamla gårdar efter gutamålsdagen och tog en extra titt på alla urgamla kläder som hänger kvar på loft och i garderober. Plats har man ju.
Tänk att i slitna bonjourer och exklusiva finklänningar, som kanske bara använts en gång, kan man läsa gårdens historia. Som Ruth Edberg tolkade Kruses historia nästan 150 år bakåt.
Vi gotlänningar är inte nån relikt som tiden sprungit ifrån. Våra förfäder seglade både på London och Konstantinopel. Och kände igen varandra på att de talade gutniska.
Ännu 800 år senare har vi kvar väsentliga drag i gutalagens språk. Som Ruth Edberg sa: Vi är en liten länk i en lång kedja.