Handelsutbyte är bättre för freden än militärallianser
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det ordet som han inte sa. Alla, journalister och utländska korrespondenter, lyssnar extra noga på hur han uttalar sig om svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Det finns en mening som hängt med i årtionden. Den om "Sveriges militära alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig" Reinfeldt hoppade över alliansfriheten. Är en förändring på gång i svensk säkerhetspolitik? Eller är inställningen så självklar att den inte behöver uttalas?
Det har funnits glidningar tidigare om den här standardformuleringen. År 2001 sa utrikesminister Anna Lindh: "den bör ses över" Nästa år sa hon: "den har tjänat oss väl" Hittills alltså, men kanske inte för framtiden?
Invasionsförsvaret onödigt
Orden om alliansfrihet och neutralitet hör hemma i det kalla krigets tid. Då ville Sverige markera att vi inte hörde till någon av militärallianserna. Vi hade med möda lyckats hålla oss utanför andra världskriget. Vårt folk ville absolut fortsätta på den vägen.
Så mycket har förändrats sen dess. Världens länder bildar inte längre allianser mot varandra. På trevande och osäkra vägar söker man sig fram mot samarbete.
Sveriges försvar håller på att stöpas om i grunden. Vi räknar inte med att bli angripna. Vi behöver inte längre vårt utbredda invasionsförsvar. Men vi vill kunna delta i insatser för fred och säkerhet i andra delar av världen.
Hur kan det då komma sig, att trots att en rad regementen lagts ner och massor av folk sagts upp, så minskar inte kostnaden för det militära försvaret. Den är alltjämt kring 40 miljarder kronor om året. Finland, som inte heller är med i NATO, klarar sig med 20 miljarder. Ändå kan de skicka fler soldater till internationella insatser än Sverige kan.
Rysk-tyska gasledningen
Det har förvånat många, att det är just en moderatledd regering, som nu vill putta gökungen ur boet. Alltså - dra ner på vår omfattande vapenproduktion.
En gång drevs JAS-projektet igenom i riksdagen, därför att SAAB:s intressen krävde det. Alltsedan dess har JAS-planet varit ett bekymmer. Ingen behöver det - inte Sverige heller. Man skyddar inte utsatta kvinnor i Afghanistan med "jakt- attack- och spaningsplan".
Gotlands nye moderate riksdagsman Rolf K Nilsson försöker mana fram rysspöket. Särskilt nu i samband med den rysk-tyska gasledningen. Men man kan faktiskt se den, som ett sätt att närmare binda Ryssland till Västeuropa, det som torde vara det viktigaste för EU:s utrikespolitik. Gemensamma handelsintressen är mycket säkrare för freden än militärallianser.
De flesta svenskar skulle säkert säga nej till medlemskap i NATO. Den borgerliga regeringen har lovat att inte ta upp frågan. Ändå är alliansfriheten numera ett tomt skal.
Sverige har militära samövningar med NATO-styrkor och med rysk militär. Vi deltar i PFF, NATO:s partnerskap för fred. Som medlemmar i EU skulle vi inte stå neutrala, om ett annat EU-land blev angripet.
Ville sälja klusterbomber
Alliansfrihetens enda motivering numera är att uppehålla vår stora vapenindustri. Teknikerna hittar på ständigt nya stridsvagnar, ubåtar, målsökande robotar
Mikael Odenberg avgick som försvarsminister, därför att han inte kan stödja den nya inriktningen. I somras hörde jag honom förklara att Sverige måste tillverka, och naturligtvis sälja, klusterbomber, den sort som nästan bara skadar civila. Han anser att vi behöver dem för vårt försvar!
Och socialdemokraterna ser sig tvungna att stödja de fackliga kraven från krigsmaterielindustrin.
Min gamle vän Göran Flodman i Svenska Freds skriver: "Mona Sahlin vill bibehålla det militära försvaret, eftersom moderaterna vill avskaffa det. Svenska Freds blir därmed en lobbyorganisation till moderaterna. Tiderna förändras."