"Hej och hejdå" räcker inte
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Trots kritiken verkar alldeles för lite ha gjorts åt saken, framför allt från statsmakternas sida. I en granskning från i somras utförd av Riksrevisionen pekar riksrevisor Karin Lindell på att det fortfarande, mer än 40 år efter att reformen genomfördes, är okänt vilka effekter undervisningen har. Det gäller till exempel hur de studerandes ställning på arbetsmarknaden påverkas.
Riksrevisionens kritik är skrämmande. Trots att SFI 2006 kostade mer än en miljard kronor och under anslutande läsår omfattade drygt 65 000 studerande är mycket således höljt i dunkel. Viktiga och omedelbara uppgifter, inte minst för det parti (folkpartiet) som har det yttersta ansvaret för såväl utbildnings- som integrationspolitiken här i landet. Definitivt mycket viktigare än att ställa onödiga, kanske kontraproduktiva, krav på språkkrav för medborgarskap!
I en rapport från Svenskt Näringsliv (SN) närmar organisationens ansvarige för integrations/mångfaldsfrågor, Farbod Rezania, sig frågan från ett delvis annat perspektiv. Där är det, av naturliga skäl, främst arbetsgivar- och näringslivsintresset som står i fokus. Och särskilt då möjligheterna att rekrytera riktigt kvalificerad arbetskraft till svenska företag.
Farbod Rezania vill i sin rapport satsa framåt på kurser i svenska utomlands och riktade till utländska studenter. Offensivt i vår alltmer globaliserade värld. Hur realistiskt det är återstår dock att se.
Klart är att SFI-undervisningen snarast måste utvärderas och sedan utvecklas. Vi behöver fler, privata såväl som ideella och idéburna utbildningsanordnare. Avsikten med SFI är att dels underlätta integrationen, dels stärka den studerandes ställning på arbetsmarknaden. Då måste man, som en student så drastiskt uttrycker det, ha glädje av mer än att kunna säga "hej och hejdå på arbetsplatsen"!