Historien är ett avstamp för den som ska forma framtiden
Framtiden och historien möttes vid centerns 90-årsjubileum i fredags. Eva Nypelius, kommunalråd, stod för framåtblickarna och Carl-Erik Nilsson, med många år i centerrörelsen, stod för blickarna bakåt. Foto: Hans E. Andersson
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I fredags, när den gotländska centerrörelsen firade sina 90 år, så fanns båda ingredienserna med. Historiken gavs främst av "Ekebysorken" Carl-Erik Nilsson. För framåtblickarna stod främst "Lokrumetösen" Eva Nypelius. Och som en kombination av de båda fanns "dalmasen" Kenneth Johansson, som gav politikens riksperspektiv, såväl med titt i backspegeln som med blicken fäst framåt.
Jubileet präglades av en stark självkänsla, en ton som distriktsordföranden Björn Larsson slog an i sitt inledningsanförande. Den här självkänslan fanns hos de som en gång bildade det som idag är centerpartiet. Fröet står att finna i bondetåget 1914. Och 1917 skedde det formella bildandet. Redan i 1919 års landstingsval tog det nybildade partiet mandat i landstingsvalet på Gotland. Då fanns en stark framåtanda som genomsyrade partiet.
Jag vill inte påstå att framåtandan någonsin varit släckt, men nog har det funnits en viss återhållsamhet hos centerpartister ganska ofta. Det är inte många som sticker ut och är beredda att närhelst ta debatten med övriga partiföreträdare. Snarare har bilden varit att en centerpartist gärna står smygande i ett hörn när höger- och vänsterfolk bryter åsikter.
Sett på Gotland är dock detta inte helt överensstämmande med verkligheten. Här har vi alltid haft framstående centerpartister som inte bara deltagit i utan också har styrt debatten. Möjligen kan man beklaga att när aktiva centerpartister flyttat in i Visby så sänker de sin stämma och vill inte längre delta i den partipolitiska verksamheten och debatten. Det är en tråkig utveckling som centerledningen har att tackla på rätt sätt inför nästa val 2010. För visst är det möjligt att göra en kraftig uppryckning i Visby valkrets, där det i dag sitter centerföreträdare på bara 3 av de 28 platserna av kommunfullmäktiges sammanlagt 71.
Gotland har ännu en stark centerdominans i de andra två valkretsarna och det gör att Gotland faktiskt är den enda kommunen i Sverige som har två kommunalråd med centerns partibeteckning. Däremot saknar vi sedan valet 1994 en gotländsk centerröst i riksdagen. Det är också något som distriktsledningen har att tackla inför 2010 års val. En hel del finns sannolikt att hämta bland ungdomarna. Talet om ett politiskt ointresse i de lägre åldersgrupperna är nämligen inte helt sanningsenlig. Däremot kanaliseras det inte in i de politiska partierna i önskvärd utsträckning.
Det är idag inte ovanligt att det framställs en motsatsställning mellan stad och land. Inte minst då från partipolitiska motståndare, men även till viss del inom centerrörelsen. Möjligen gav Carl-Erik Nilssons genomarbetade historiska tillbakablickar ett något annat perspektiv på detta. När 200 deltagare från 64 socknar - tillsammans hade de cirka 1400 medlemmar bakom sig - samlades för att bilda Gotlands Valkretsförening av Jordbrukarnas Riksförbund den 10 mars 1917 så skedde det i Arbetareföreningens lokaler i Visby. Redan då gick stad och land hand i hand, som är det uttryck jag gärna använder för att tona ner alla stad-land-motsättningar så snart de kommer upp. Jo, uttrycket är betydligt äldre än min opinionsbildning inom centerrörelsen men likväl fullt gångbart idag, och så lär det förbli tills vi fått alla att inse att landsbygden inte klarar sig utan tätorten/staden och tätorten/staden inte klarar sig utan landsbygden.
Centerörelsen har stått stadig i många politiska stormar under sina 90 år. Och kommer att göra det framöver. Just nu är det vänstersidan som gärna bygger slagordspolitik för att förminska och misstänkliggöra centern, som är på väg att återta en allt större plats i den svenska politiken. Ett exempel på ett sådant uttryck fick vi på Folkbladssidan i lördags när Björn Jansson i nedsättande ordalag betecknade centern som "de nya mauderaterna".
Den debattekniken ger inga pluspoäng i det långsiktiga perspektivet. Visst eldar det en del inbitna partianhängare till efterföljd och kanske också ännu grövre ordbruk. Men samtidigt får det en del marginalväljare att inse att om debattens argument inte är starkare än så och inga egna alternativ framförs finns ingen anledning att fortsätta ge sin röst till det partiet.