Hur kan vi så lätt utföra handlingar som strider mot moral och förnuft?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Nyauktoritära strömningar inom skola och samhälle hävdar att vi behöver mer Nannyuppfostran och disciplin. Konservativa opinionsbildarna kan idag faktiskt förlägga roten till dagens normupplösning och moraliska fördärv till det kritiska tänkande, som inleddes under 1600-talets upplysningstid. Men är det där vi ska söka orsaker?
Det andra världskrigets stående ursäkt "jag följde bara order" medförde att den lydnadsinriktade barnuppfostran ifrågasattes.
Stanley Milgram genomförde på 1960-talet försök, som skulle bevisa att de grymheter som kännetecknade nazistregimen aldrig skulle kunna ha ägt rum i USA.
Gav elektriska stötar
Milgrams fråga: Hur stark elektrisk stöt är en vanlig amerikan beredd att ge till en okänd individ, om en person i vit rock ber honom? Milgrams resultat har bekräftats, senast 2008.
Försökspersonerna fick reda på att det var fråga om ett minnesexperiment, där de skulle vara lärare. De fick se hur en "elev" kopplades in för att kunna motta de elektriska stötar, som läraren förväntades utlösa när "eleven" svarade fel. Därefter placerades läraren i ett angränsande rum, framför en apparat med 30 spakar graderade från 15 volt upp till 400 volt med beteckningar från "lätt stöt" till "FARA: svår stöt". Läraren instruerades att öka strömstyrkan för varje felsvar.
Den inkopplade "eleven" kunde höras reagera allt ljudligare och kräva att få bli frisläppt. Vid 300 volt började han sparka i väggen för att sedan tystna - uppenbarligen död eller medvetslös. Dock var han inte inkopplad och skriken inspelade.
65 procent dödade okänd
Resultatet var anmärkningsvärt. 65 procent av försökspersonerna gick hela skalan och skulle alltså ha dödat en okänd person, om detta begärdes av en auktoritetsgestalt, som inför invändningar bara muntligt krävde att man skulle fortsätta. Ingen av försökspersonerna slutade före 300 volt.
Det finns några undersökningar som visar vad som utmärkte de personer som ivrigt deltog i dödandet i Nazityskland, Ruanda och Bosnien i jämförelse med vad som karakteriserade individer som arbetade för att rädda liv, ofta under stora risker.
Räddarna hade uppfostrats icke-auktoritärt, till medkänsla med andra människor. De hade lärt sig diskutera och inte att bara göra vad de blev tillsagda. Människor som lärt sig tänka rationellt och kritiskt, blir inte så mottagliga för falska ideologier och benägna för våld.
Förklaring istället för straff
Den mest dramatiska skillnaden mellan föräldrar till räddare och icke-räddare rörde i hur hög grad de förra lade tonvikt vid att förklara och ge vägledning i stället för att lita till bestraffning och disciplin.
Att resonera med barn och elever förmedlar respekt och tillit, som ger självkänsla och förmåga, att känna värme i förhållande till andra.
Då söker man inte ständigt våldsamma utlopp för en känsla av att ha blivit kränkt. Och inte minst innebär det att barnet/eleven ställs inför sitt eget moraliska ansvar och inte skenbart fråntas detta genom krav på enkel auktoritetsunderkastelse.
Då kanske vi även kan få se vuxna politiker, som inte bara hänvisar till hur alla andra gör och hur "spelplanen ser ut".