LEDARE: I jagiskhetens rike är individens självförverkligande enda målet

Det finns ett ord som idag är så fult, att ingen politiker törs ta det i sin mun, utan att samtidigt ta avstånd från det och det är "kollektiv". Och ändå bygger demokratin, som vi alla säger oss omhulda, på idén om kollektiv maktutövning. Hur kan det komma sig?
Den grundtanke som systemet bygger på är att vi alla är lika värda trots att vi är olika, men att den svagare kan få hjälp av den starkare, utan att för den skull hamna i beroendeförhållande. Och bakom finns (fanns) förstås tanken, att den starkare också mår bra av att hjälpa, att känna sig behövd.
Demokratin är dessutom de fria idéernas tummelplats. I detta ligger demokratins styrka. Med demokratins vapen kan det starka egot hållas i schack och diktaturen på avstånd.

Ett jagiskhetens rike
Men någonting håller ändå på att hända. Det demokratiska samhället håller på att förvandlas till ett jagiskhetens rike, där individens självförverkligande blivit det allt överordnade värdet. Alla armbågar sig fram och hjälpen som ges är villkorad.
Det är ingen konst att vara "jagisk" och självisk, konsten är att inte vara det. Men osjälviskheten lönar sig föga. Också bland folk som jobbar för en rättvis sak, tycks det mest vara för behovet att själv synas, man är god, man ställer upp, men man räknar också med belöning.
Och det är inte bara i religionens värld vi hittar helgon och änglar, utan i alla möjliga organisationer och sammanhang. Stödgalorna ger utdelning bara för att kändisar medverkar och jippot får därmed sina skenheliga helgon. Jagiskheten träder också skriande fram i medias krönikor med brist på verklig substans. Den kletiga jagiskheten tycks sakna gränser.
Och jagiskheten har spritt ut sig också över den goda bokens domäner. Jaget bekänner och anklagar hämningslöst och har släppt tanken på det som ligger bortom jaget, det som är allmänneligt, det som kan upphöjas till norm eller ifrågasättas utifrån ett skrivande som utgår från ett distansskapande "han", "hon".
I jagiskhetens rike är den perspektivlöse kung. Själviskheten och avunden utgår från samma "jagiska" källa. Kanske är detta värt att begrunda?

Individualismens predikanter
Men politik skall vara någonting mer, kan inte bara handla om att tillfredställa jagiskhetens behov. Om individualismens predikanter, dessa jagiskhetens coacher inom och utom politiken, får fortsätta att predika om den egna lyckans livsprojekt, så undermineras tilltron till välfärdsstaten.
Denna välfärdsstatens underminering har i själva verket pågått under en längre tid och också under medverkan av socialdemokratin, tvingas man säga. Nu när Mona Sahlin äntligen satt ned foten, som det heter, (DN debatt 25/11) saknar hon, syns det mig, förmågan att visionärt lyfta oss i anden och hon tillåter sig drunkna i sakdetaljernas mångfald.
Som tur är för henne och socialdemokratin, gör Fredrik Reinfeldt så många självmål, att man ändå klart leder matchen om regeringsmakten. Men spelet är bedrövligt.
Det visionära finliret lyser helt med sin frånvaro. Mycket vore vunnet om Sahlin slutade upp att vara fixerad vid personen Reinfeldt, utan istället inriktade sig på att angripa moderaterna och dessutom slutade säga "jag" i alla sammanhang som hon talar och istället gjorde bruk av "vi".

Vi istället för jag
Någonstans där bakom vi-et formuleras drömmen om människan. Det visste vi en gång i tiden. Varför har vi glömt det?
PS. I slutet av DN-artikeln finns ett litet "vi". Det verkar nästan ha kommit dit av misstag. Vi önskar att hon gör flitigt bruk av det i framtiden.

Ledare: I jagiskhetens rike är individens självförverkligande enda målet