Ibland måste man vara olydig
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det finns fyra tvåor lediga i Visby, de har mellan 29 och 80 personer i kö och de har köat i snitt tio år. Tio år.
Det är det man kan utläsa av informationen på Gotlandshems hemsida. Om de i dag har ett boende och vill byta eller inte kan man inte veta, inte heller om det är ungdomar eller medelålders.
Men ni fattar poängen.
Inte konstigt att man känner ett behov av att få ut sin frustration.
Jag skulle nog också ha hängt på en fredlig ockupation om jag var 19 och var tvungen att bo kvar hemma.
När en husockupation genomförs på det sätt som skedde i helgen av Göransgården i Visby kan jag inte annat än bli varm i hjärtat. Kontrasten till ockupationen av ICA-lagret inför kongresshallsbygget kan inte bli större.
Då: insatsstyrka, noll vilja till dialog och en oerhört våldsam avhysning.
Nu: lugnt bemötande och förståelse, men framför allt: dialog.
Ungdomar har förvisso rösträtt.
De kan när som helst engagera sig i ett politiskt parti, eller bilda ett nytt eget parti.
Men i fråga om den verkliga makten är inte ungdomars intressen särskilt högt prioriterade.
Jag tror att jag vågar påstå, utan att ha kollat upp saken, att det inte finns någon i makthavande ställning som är bostadslös.
I dag verkar det däremot vara ett accepterat faktum att man ska bo kvar hemma tills man är 25.
Det har byggts bostäder på löpande band de senaste åren, särskilt i Visby. Även Gotlandshem har byggt, och bygger, nya hyreslägenheter. Men det som byggs riktar sig till helt andra grupper, det har varit helt okej att bygga segregerade områden för seniorer. Men några billiga förstaboende för ungdomar verkar inte vara särskilt lukrativt.
Det har också talats om att även om man bygger exklusiva lägenheter så frigör det andra boenden och det i sig sätter fart på omsättningen.
Men jag vet inte.
En enda ledig etta till Visbys alla ungdomar, plus några till som gärna skulle flytta till "stan". Nybyggnationen verkar inte ha satt fart på tillgången till små och billiga lägenheter i alla fall.
Vems är då ansvaret att ett samhälle uppfyller den av FN stadsfästa mänskliga rättigheten till en egen bostad?
När blir det lika självklart att bygga ungdomslägenheter som bostäder för 55+?
För vem är det en dålig affär att bygga billigt och enkelt?