Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Idag avgörs det om SSU:s nästa ordförande ska heta Jytte Guteland eller Laila Naraghi. Politiskt sett är skillnaden mellan kandidaterna liten. Båda tillhör den så kallade "högerfalangen", som styrt förbundet de senaste två årtiondena. Med vissa undantag har ordförandestriden skötts utan större övertramp, ett bevis för att den överenskommelse, mellan höger och vänster, som idag präglar SSU respekteras och i stora drag fungerar. Annat var det förr.SSU har alltid rymt stora ideologiska motsättningar. I SSU hittar man medlemmar som förespråkar en hård marknadsekonomisk linje liksom andra som gärna ser stora inslag av planekonomi. Den ideologiska vidden är rörelsen styrka. Inte ens konflikterna i sig är skadliga, så länge som de rör politik. Problemet för SSU har varit det fiffel och mygel som omgärdat maktambitionerna inom förbundet. Under tio år, från mitten av 90-talet till mitten av 2000-talet förlamades SSU av maktkampen mellan höger och vänster. En majoritet som vägrade lyssna och istället valde att använda alla till buds stående maktmedel för att hindra en vänsterminoritet att ta över. Att detta många gånger gick överstyr har varit tydligt.För det socialdemokratiska partiets del får det först nu allvarliga konsekvenser. Hittills har SSU-konflikten mest varit lite pinsam för partiet, framför allt har man saknat den radikala kraft som ett ungdomsförbund ska vara. Men det riktigt stora problemet är den förlust av de fantastiska personer som antingen valde bort SSU under det tio gångna åren, för att de helt enkelt inte ville delta i konflikten, eller de som aldrig fick chansen att komma fram för att man tillhörde fel sida.Den SSU-generation som kommer efter Carin Jämtin och Ulrika Mässing, har alla i någon mån varit delaktiga i maktkampen inom SSU. Det är inte alltid smickrande att vinna en sådan kamp. De i SSU:s ledning under dessa år, som inte varit delaktiga i regelrätt fusk, har nästan samtliga i någon utsträckning varit med om att hindra sina kamrater från att komma fram, att lyssnas på, att delta i den politiska debatten på samma villkor.Det är en dålig skola för kommande politiker. Kostnaden för socialdemokratin för att man i mitten av 1990-talet lät en högermajoritet monopolisera makten i SSU och på så sätt skapa konflikten vi ännu ser sviterna av, kommer först nu.Dagens SSU ser väldigt annorlunda ut. De ideologiska motsättningarna hanteras mycket bättre. Både ansvaret och makten är delad mellan vänster och höger. Det verkar vara högre till tak och fokus ligger idag på politiken, vilket inte minst märkts på SSU:s närvaro under politikerveckan de senaste två åren.Oavsett vem av Jytte och Laila som vinner valet i dag kommer den positiva utvecklingen att fortsätta. Det finns mycket större hopp för framtidens SSU:are.