LEDARE: Idag kan vi fira Astrid Lindgren

I år är det två smålänningar som jubilerar. Båda världskändisar. Carl von Linné med sitt 300 årsjubileum. Och så Astrid Lindgren som idag fyller 100 år.
Hon firar dagen någon annanstans. I Nangilima eller i Landet i Fjärran. Vi andra som är kvar här ett tag till, vi minns och saknar Astrids nuna och fräcka svar på allehanda frågor i olika medier. Allt från Pomperipossa till djurskydd. När hon vid 87 års ålder träffade på Niklas som är skinhead, förmanade hon: Sluta skinheadsa!
"I utkanten av den lilla, lilla staden låg en gammal förfallen trädgård. I trädgården låg ett gammalt hus, och i huset bodde Pippi Långstrump. Hon var nio år, och hon bodde där alldeles ensam." Så börjar Astrid Lindgrens segertåg över världen. Ett segertåg som aldrig tycks ta slut.

Betyder mycket för indiska barn
Hennes böcker är översatta till ett 60-tal språk. Nya upplagor kommer ständigt ut. Just nu i New Delhi. En indisk god vän till oss (nyligen på Översättarcentrum) ger just idag ut en 300-sidig bok på hindi om Pippi, Emil och Karlsson på Taket. En lågprisbok som främst vänder sig till barn i slummen.
Hon säger att Astrid Lindgren betyder mycket för indiska barn. Inte minst alla de som pressas av studier och föräldrar och därmed tappar en lekfull barndom. Här kan böckerna vara viktiga för att släppa loss fantasi och livsglädje.
Pippi har många namn: Bibi Meia-Longa (Brasilien), Pippi Hosan-Hir (Wales), Fizia Ponczoszanka (Polen). Om detta knepiga polska namn, finns en rolig historia. Astrid skickade varje nyöversatt bok till sin vän Elsa Olenius med en hälsning. I denna bok skrev hon: "Till min Fizia Elsa med kärlek från Fizia Astrid." Fyndig var hon, Astrid.
Varför har hon blivit så älskad runt om i världen? Hennes eget svar är att hon hade en så lycklig barndom och att där fanns så mycket kärlek. Hemma på Näs var det just så som i Bullerbyböckerna.

Kärleksskildring om föräldrarna
Boken om föräldrarna, Samuel August och Hanna, är nog en av de vackraste och ömmaste kärleksskildringar som skrivits i vårt land.
Det var så tryggt, skriver hon, med de där två, som brydde sig så mycket om varann och som hela tiden fanns där, när vi behövde dem, men annars lät oss fritt och lyckligt skala omkring i den fantastiska lekplats som var vår barndoms Näs.
Leken var ständigt närvarande i "Bullerbyn": Och vi lekte och lekte och lekte, så det var underligt att vi inte lekte ihjäl oss.
Astrid levde med barnet i sig. Det är väl därför hon kunde skriva som hon gjorde. Och hon klättrade i träd tills hon var över 80. När någon undrade så brukade hon säga, att det står väl inte i Mose lag att det är förbjudet för gamla tanter att klättra i träd.
Respekten för barn och barndomen var självklar. Hon brukade undra hur i fridens dar vi skall kunna få fred på jorden, så länge människor utövar våld mot barn. Våld föder bara våld.
Berömt är det fredstal hon höll 1978, då hon mottog den tyska bokhandelns Fredspris. Då berättade hon historien om den gamla damen, som i unga år trodde att barn behöver riset ibland. När hennes lille pojke en gång hade gjort ofog, sa hon åt honom att gå ut och själv bryta sitt ris.

Aldrig våld!
Så småningom kom pojken gråtande hem och sa att han hittade inget ris, men här är en sten som du kan kasta på mig. Då föll mamman i gråt och från den dagen var det slut med smäll. Istället låg under alla år stenen på en hylla i köket som en evig påminnelse: Aldrig våld!
Hurra för Astrid 100 år! Hoppas Du sitter skönt under det vita körsbärsträdet fullt av blom och ser svalorna flyga, precis som i boken om Kajsa Kavat.

Ledare: Idag kan vi fira Astrid Lindgren