Ignorera inte välfärdskrisen
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Känns det budskapet igen? Förmodligen är det inte helt nytt.
Under de senaste åren har olika experter och kommittéer gång på gång varnat för att trycket på välfärden kommer att bli alltför stort under kommande decennier.
På tisdagen kom ytterligare en tung rapport att lägga till listan. Den här gången är det ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ett fristående utredningsorgan inom regeringskansliet, som varnar för framtida kriser.
ESO var verksam som regeringens egen expertmyndighet i drygt tjugo år, innan den lades ned 2003 av den dåvarande socialdemokratiska regeringen.
Men när alliansen kom till makten såg man raskt till att upprätta ESO igen. Rapporten "Välfärdens långsiktiga finansiering" av den förre statssekreteraren Per Borg (s) är den första som släpps från den nygamla gruppen.
Det är ett beskt piller som levereras. Grundorsaken till välfärdsproblemen är något positivt: vi har blivit friskare och bättre på att bota sjukdomar, vilket innebär att allt fler blir allt äldre. Det är onekligen något att vara tacksam över.
Men problemen existerar och måste hanteras. Om konsumtionen av skola, vård och omsorg ska öka i takt med att ekonomin växer, krävs att ytterligare 150 miljarder kronor tillförs till områdena fram till 2030.
Det betyder att kommunerna skulle behöva höja skatten så att den i snitt skulle bli högre än 42 procent, enligt Borg - något som han också bedömer som politiskt omöjligt.
Till det kommer de höga förväntningarnas missnöje. Ju bättre skolan blir, ju fler sjukdomar som kan lindras och botas, desto mer förväntar man sig att välfärden ska leverera.
Siffrorna i ESO-rapporten måste självklart tas med en nypa salt. Det är svårt att exakt förutsäga hur ekonomin kommer att se ut på något decenniums sikt - och omöjligt att avgöra vilka produktivitetsvinster som kan ha uppnåtts i exempelvis sjukvården.
Men den generella problembilden tycks många experter vara överens om. Om nu varningarna dyker upp, gång på gång, varför händer det då så lite? Varför debatteras inte välfärdens framtid lika mycket som klimathotet?
En del av svaret är förmodligen att det saknas populära lösningar. Att säga åt väljarna att de kommer att få fortsätta att betala hög skatt, jobba längre och dessutom betala mer av välfärden ur egen ficka är inget populärt budskap. Men att passivt ignorera en kommande kris, istället för att förebygga den, lär också straffa sig.
Borg rekommenderar att regeringen tillsätter en utredning om välfärdens långsiktiga finansiering. Det låter som ett klokt första steg på väg mot en bredare debatt om hur vi ska reformera välfärden.