Ingrid Thunegard svarar Jenny Thomasson: En pågående diskussion över nya generationer måste löpa
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Du, Jenny Thomasson, missförstår mig om du tror att jag utsett dig till "jämställdhetsambassadör och min personliga hackhöna". I krönikör- och reportervärlden måste man kunna skilja på person och sak och det är din sakframställan, liksom Eva Bofrides, som jag tillåter mig att reagera och svara på.
Det är inte detsamma som att ni specifikt är något slags måltavlor. Du kan skruva dina svar på mina påståenden genom att bli känslosam och kasta in begrepp som "systerskap" eller "skuldbelägga kvinnor". Med andra ord borde jag skämmas för att jag är nyfiken på resonemang från yngre kvinnor och män.
En debatteknik av det slaget stoppar en nödvändig och ständigt pågående diskussion över nya generationer.
Som skribent är man utsatt
Jag har inga svar på om kvinnor tror att fri tillgång till alkohol och sex är den ultimata friheten och därmed jämbördigt med mäns levnadsvandel.
Men jag ställer frågan om det skulle kunna vara så? Och hur det blivit så? Och det är flera än du på den här ön som skulle kunna ge synpunkter på unga människors sexuella experimenterande som ett exempel eller varför vapen blivit vanliga också på vår ö. Som skribent är man utsatt. Blir man inte medveten om det och i skrivandets stund blir mer privat än personlig kommer det att göra ont, när man får gensvar. Åsikter finns många och företeelser kan se väldigt olika ut från olika håll. Och det måste inte alltid kallas jämställdhetsdebatt.
Mer om din generation
Jag föreslog, att du skulle beskriva flera aspekter lite mera djupgående med andra ord, också med exempel utifrån den generation du tillhör. Du är inte ensam, det finns fler kvinnor och män i din ålder också i din värld.
Du har väl vänner, kollegor, släkt eller före detta skolkamrater. Mats Pettersson hakade utan vidare på förslaget i sin krönika om sin skoltid och Martebomyr. Det var som att titta in i ett nyckelhål och han fick också ett glatt gensvar.
Du hänvisar till dina 91 kg, legobitar och foglossning. Graviditet och barn är säkert bekymmersamt för dig. Men du kan inte ta för givet att en läsare kan avläsa det från din text, inte heller självklart läsa in att du studerat kvinnohistoria. Svara med att jag har det värre än du, kommer jag inte att göra. Det är inte det som diskussionen handlar om. Jag begär inte heller, att du skall vara tacksam för att forna tiders kvinnor slagits för dagis, aborträtt etc. Däremot blir jag rädd när du skriver, att du "kan ta för givet att det kommer att finnas."
364 mansdagar om året
Jag skrev faktiskt tvärtom ....att ingen nutida kvinna kan ta för givet.... att vare sig dagis eller aborträtt eller rätten till arbete kommer att finnas i framtiden. Att det inte går att sitta still i båten och tro att det som är, kommer att förbli. Går det inte in i yngre kvinnors medvetande så kan det ena efter det andra försvinna på samma sätt som jobben nu försvinner.
Du får gärna förespråka en mansdag, men kom ihåg att kvinnodagen följs av 364 mansdagar om året.