Inte är det kvinnans fel att hon våldtas?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Eftersom vår egen dotter var på samma ställe på språkresa för sisådär 8-9 år sedan, ryste vi lite extra när tanken snuddade vid det hemska; tänk om det varit hon! Allt blir så mycket mer begripligt när man kan sätta in det i ett privat sammanhang.
De klär sig utmanande
Bredvid oss stod ett par män som åldersmässigt befann sig strax över mittstrecket av livet. Följande dialog utspelade sig:
- Ruskigt det där, med den där våldtäkten.
- Jovisst, men det där vet man ju hur det går till. De klär sig utmanande och beter sig, de får skylla sig själva.
- Ja, det är klart.
Visst, jag har hört talas om att det finns folk som tänker så här. Ändå har jag inte velat tro att de finns. Och den här juvelen, han inte bara var så inskränkt att han tänkte så här. Han vädrade sin reaktionära, okunniga och mansgrisiga åsikt högt så alla som ville kunde höra på.
Och vad gjorde jag? Reagerade jag hörbart? Sa jag ifrån?
Å nej. Jag bara stod där, och gapade. Knuffade på käre maken och frågade väsande om han hört samma sak som jag. Jodå, det hade han. Vi glodde tillsammans på varelsen som talat. Ilsket, storögt och förundrande. Men tyst.
Protestera mot fördomar!
Jag blir fortfarande riktigt upprörd varje gång jag tänker på den där mannen, och jag kommer aldrig att glömma hur han ser ut. Men det som gnager mest i mig är att jag lät det passera, utan att säga emot.
Det är ens skyldighet att protestera när fördomar vädras så brutalt och tydligt. Att ge motargument, att diskutera, att fråga hur de menar. Fördomar bottnar i okunnighet, och när tillfälle ges ska vi dra upp dem i ljuset och bidra med kunskap. Det är allas vårt ansvar för en bättre värld.
Åh, vad jag önskar att jag hade vågat går fram till mannen och frågat: "Hur menar du nu?"