Jag kan inte fira något som män och kvinnor aldrig tänker genomföra
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Sjuksköterskor uppvaktar kommunalråd om sina usla löner. Metalls fackbas kräks å sin sida på kvinnopotter, enligt DN.
Centerfeministen Eva Nypelius håller med om den dåliga löneutvecklingen. Men hur handlar hon? Sätter hon kvinnolöner i centrum i kommunalpolitiken? En centerfeminist är uppenbarligen foglig. Följer i de traditionella spåren.
Kombinationen oppositionell och kvinna är knappast en utmaning för henne som politiker. I så fall skulle hon ha en färdig analys av begreppet feminism, när hon i en lördagsintervju i GT får en fråga om hon är feminist.
Lära sig av kvinnohistorien
Hälften av alla som finns är kvinns, sjöng vi en gång och då borde också hälften av makt, kapital och egendom tillhöra kvinnorna.
I statistiska centralbyråns statistik kan du läsa att kvinnor på Gotland i genomsnitt tjänar 180 000 kronor mot mäns 250 000 kr året. Samtidigt som kvinnors ohälsotal ligger på 49.5 mot männens 34.1 (2005).
Män är friskare, har tillgång till en bredare arbetsmarknad och heltid. Mer än en tredjedel av kvinnorna arbetar deltid mot elva procent män på ön.
Visst tar fler män barnledigt, men fler män gör våld och våldför sig på sina kvinnor om man skall tro rubriker i lokalbladen.
Det kanske är dags, kära kvinnor och män att lära sig av kvinnohistorien, oavsett på vilken nivå i samhället ni befinner er, för att få eget perspektiv på hur makt och löneutveckling de sista 50 åren har skett.
Detta trots alla vackra ord som sprutar över kvinnor veckan innan 8 mars, den internationella kvinnodagen.
"Tre fjärdedelar av mänskligheten står för närvarande inför svåra sociala och ekonomiska problem. Det är kvinnan som drabbats värst.
När det gäller att förbättra hennes ställning i världen måste hon tilldelas en central roll i planerna på en ny ekonomisk världsordning, ", en av de förpliktelser som FN-nationerna tog på sig när de undertecknade FN-stadgan 1945 .
Ambitiösa flickor pluggar
Exakt samma citat går igen trettio år senare i den första aktionsplanen för jämställdhet mellan kvinnor och män som togs av Palmeregeringen 1975.
Nu skriver vi år 2008 och den åldriga kvinnorörelsen undrar hur det kommer sig att kvinnor fortfarande inte tilldelas en självklar central roll överallt på alla nivåer i samhället eller likalön, för att inte tala om "lika pension" .
Ambitiösa flickor pluggar som galningar, besätter den ena yrkeslinjen efter den andra. Slår ut pojkarna. Men fråga er vilket utslag det i grunden har på deras kvinnolöner eller avancemang på jobbet, i vetenskapen eller politiken.
Det har blivit lättare för en flicka att skära sig, än att protestera i politiska rum.
Kvinnor i andra världsdelar, som vågar vara oppositionella i en diktatur till skillnad från vår demokrati, de stängs inne år efter år.
Som Aung San Suu Kui, som diktaturens Burma satt husarrest och nu Parvin Ardalen, som inte fick lämna Iran för att ta emot Palmepriset i Stockholm för sin kamp för kvinnors rättigheter. De rättigheter vi svenska kvinnor började uppnå på 1870-talet med myndighetsålder och arvsrätt.
Allt hänger samman. Försök att förstå det. Vi lever " his story".
Kvinnodagen har gått förlorad
Kvinnors rättigheter är fortfarande en svår utmaning för makten och maktens män. Det ytterst lilla rika män betalar tillbaka med microlån i andra världsdelar haussas upp till oerhörda proportioner.
Fortfarande är det hungern, som är stötestenen för världens alla fattiga kvinnor. Inte deras förmåga att skapa en värdig tillvaro.
Fortfarande är det kvinnor, som ställs åt sidan både i demokratier och diktaturer. När kvinnor utmanar svarar män fortfarande med sexistiska begrepp också i Sverige.
Kvinnodagen, som för mig är lika helig, som Morsdag var för min mamma, den har gått förlorad.
Jag kan inte fira något som demokratiska män och kvinnor aldrig har tänkt att genomföra. Kan du?