Jag röstade nej till privat vård
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Jag gick emot partilinjen, utan att meddela min grupp detta, eftersom jag är ersättare i nämnden och inte visste att jag skulle tjänstgöra förrän några sekunder innan hälso- och sjukvårdsnämndens sammanträde startade. Vi socialdemokrater brukar inte göra så.
Alla pragmatiker i partiet må förlåta, men jag mår rent fysiskt illa av det borgerliga talet om konkurrensens och alternativens välsignelse. Jag må vara dum, men kan inte få in i mitt huvud hur det kan bli flera läkare och sköterskor, bara för att man släpper in privata intressen i vården.
Var har denna personal dolt sig, och om de kommer in från dimman, hur är det då med utbildning och erfarenhet? Jag förstår inte hur det skall dels kunna bli billigare än egen produktion, dels bättre kvalitet och till sist även generera vinst för företaget. Det är mer än en faktor, som inte stämmer i den ekvationen. Eftersom borgerlig ideologi menar att det är viktigt att privatpersoner kan äga kapital och egendom, måste det väl vara minst lika viktigt att skattebetalarna äger de verksamheter, som är avgörande för livskvalitén.
För mig som socialist spelar det en avgörande roll vem som äger produktionen.
En fråga som borgarna inte kan svara på är: hur gör kommunen om sjukvårdsföretaget av något skäl upphör med sin produktion? Kommunen, som har det yttersta ansvaret för att medborgarna får sjukvård, måste ha något slags beredskap som kostar pengar.
En borgerlig ledamot öppnade sin ljusblå ögon och förklarade: sådan beredskap hade man ju inte om den egna vårdcentralen skulle gå omkull??
Man får ta lite chanser, tycker hälso- och sjukvårdsnämndens borgerliga ordförande. Av ideologiska skäl tar man alltså medvetna risker med vår gemensamma sjukvård och skattepengar.