Jag vill ha starka politiker, som vågar säga nej till en del krav
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det fanns en debatt på 60-talet, tror jag, om "trolöshet". Då upplevde jag den som rätten att tänka själv, inte alltid försvara det som fastställts av auktoriteter. Bra för mig som växt upp i en mycket fundamental religiös miljö. Men sen kom, som Söderberg skriver, det ideologiska 70-talet, skulle nog jag säga att det handlade om här i utkanten av stora världen.
Ganska stor villrådighet
Har inte världen prövat tillgängliga ideologier? Och funnit att liberalismen, med all sin ofullkomlighet, är den enda som fungerar i verkligheten. Socialdemokratin har försökt en hållning mitt emellan och det gick bra rätt länge. Men tycks nu ha kommit "till vägs ände". Överallt söker socialdemokratiska partier nya vägar, i ganska stor villrådighet.
Tony Blair hade stora framgångar i England med New Labour. Främst handlade det om att göra sig fri från bindningen till fackföreningsrörelsen, och att pröva privata alternativ i den offentliga sektorn. Vi har följt efter i Sverige. Skillnaden är väl att här behåller Facket det fasta greppet om offentliga sektorn. Söderberg menar att en kapitalistisk produktionsordning är bäst för både varor och tjänster. Men just skola, vård och omsorg skulle vara undantagna. Det är väl vad Carin Jämtin vill. Om man förbjuder vårdföretag eller friskolor att göra vinst, betyder det att de måste läggas ner.
Ett stort återtåg till en ordning vi hade innan de offentliganställda fick förhandlingsrätt på samma villkor som på den privata arbetsmarknaden. Med den skillnaden att de inte behöver befara att deras arbetsgivare går i konkurs, om de tar ut för mycket.
Tjänster före prylar
Söderberg undviker det svåra begreppet "tillväxt". "Kvalitet är en bättre mätare än vinst". Visst! Stefan Edman skrev om det nyligen. Om svenskarna la sina ständigt högre löner på kultur, konserter, teater, fritidsfiske, föreläsningar ... i stället för nya dyra bilar, andra importerade statusprylar och långa utlandsresor, det skulle både de och vår gemensamma miljö må mycket bättre av.
Men det tycks vara så att det system vi har nu, fungerar inte utan "tillväxt". Företagen måste öka sina inkomster för att kunna betala högre lön. Men var skall man ta pengarna till de lönehöjningar som krävs i den offentliga sektorn? Finns det inte en gräns för skatteuttaget, även för socialister?
Jag läste i GT den 1 september, att vänstern säger nej till att avstå från dyra hyrläkare. Läkare kan, i kraft av sina kunskaper, utöva utpressning mot samhället. Varför stöder Carina Lindberg (v) ett sådant, verkligen motbjudande system? Det tycker jag är mer ohederligt än att den privata vårdcentralen räknar in en vinst i sina kalkyler.
Likvärdighet och gräddfiler
Ett påstående till vill jag ifrågasätta: "...vårt beroende av likvärdighet är att föredra framför gräddfiler". Vi har så oerhört olika förutsättningar från början. Att säga att allt skall vara lika för alla är bara nonsens. Jag kan inte bli körsångare, hur gärna jag än skulle önska. Men jag kan glädja mig åt andras sång.
Båda ledarna i tisdagens GT är missnöjda med att det inte byggs billiga hyreslägenheter. Hur skulle man kunna göra det, när allt som byggs skall vara tillgängligt för alla? Hiss i tvåvåningshus, det är inte billigt.
Söderberg vill inte diskutera parti. Det vill jag. Jag vill ha starka politiker, som vågar säga nej även till röststarka intressegrupper. Eller kan jag tolka Söderberg så, att han menar, att även en socialist får tänka själv?