Kan man köpa sig frisk för pengar?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Alla med mycket pengar kan alltid få vård, om inte i Sverige så utomlands. De allra flesta har inte så mycket pengar, men skulle ändå vilja kunna lägga till för att få ett eget rum på sjukhuset, välja medicin eller få bättre mat när man är inlagd.
Så kallad "topping-up", alltså att man kan lägga till pengar för att få det lite trevligare när man är sjuk borde inte vara kontroversiellt, men är det förstås. Om inte alla har råd blir det orättvist.
Får mer pengar över
Men det kan inte vara så att bara för att man ligger på sjukhus så ska det vara lika för alla - det är det inte någon annanstans. Dessutom torde sjukhusen slippa kostnaden för mat till dem som köper specialmat och på så sätt få mer pengar över till den vanliga maten.
Så kan man också resonera kring faktisk sjukvård. Om någon köper sig förbi kön till hjärtoperationen så blir ju den allmänna kön kortare och pengar som skulle ha gått till den som köpt sig förbi kommer vården till handa.
Men riktigt så enkelt är det förstås inte. Ett vårdföretag som kan välja mellan en privat patient och den vanliga kön kan då alltid välja den som betalar bäst. Och därmed blir faktiskt inte kön kortare utan vi får en sjukvård för dem med pengar och en helt annan till dem som inte har.
Man kan inte köpa sig frisk
Då är vi tillbaka till att man faktiskt inte kan köpa sig frisk. Och vi var ju överens om att man bör få spendera sina pengar som man vill.
Denna målkonflikt är ytterst svår. Två liberala principer står mot varandra; friheten att använda sina ägodelar som man vill och att vård är en rättighet, inte en resursfråga för den enskilde.
I Schweiz har de en obligatorisk sjukförsäkring där var och en får välja nivå. Alla måste vara med i grundnivån och man väljer själv sitt försäkringsbolag. På näringslivets tankesmedja Timbros sjukvårdsseminarium i förra veckan menade Regina Herzlinger, professor på Harvard i USA, att det schweiziska systemet är det enda rimliga. I och med att alla omfattas och att försäkringsbolagen har ett konsortium som sprider riskerna mellan dem som kostar -- cirka tjugo procent av alla försäkringstagare - och de friska. Samtidigt ger man konsumenten av vård frihet att välja både försäkringsbolag, vårdgivare och hur mycket man är beredd att lägga på sin sjukvård.
Ingen politisk vilja
Det ligger något i Herzlingers tankar. Men om man ska vara realistisk finns det ingen politisk vilja i Sverige att införa ett försäkringssystem. Risken finns dock att det system vi nu värnar inte kommer att hålla om vi inte funderar ordentligt på målkonflikten mellan privat betald vård och skattefinansierad. För i värsta fall blir den offentliga vården så dålig att vi faktiskt utan att mena det har skapat två system. Ett för de välbeställda och ett för resten. Och då kanske en försäkringslösning ändå vore att föredra?