Katastrofen i Burma slår hårt mot barnen
Cyklonen över Burma är en av de värsta katatastroferna. Militärdiktaturen får sabotera hjälpen och världen tittar på.
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Han har just återvänt från Burma och pekar också på de stora risker för sjukdomar som följer i spåren. Han vet vad han talar om eftersom han var på plats som läkare efter tsunamin. Låt vara att han officiellt var där som utrikesminister Laila Freivalds politiskt sakkunnige, men läkarkallet tog över när han såg människor i nöd.
Det finns anledning att göra jämförelser med tsunamin som tog minst 225 000 liv och fem miljoner människor blev hemlösa, fördelat på flera länder. Cyklonen Nargis som drog in över Burma den 3 maj har hittills officiellt tagit 130 000 liv och över två miljoner är hemlösa. Men långt fler är drabbade nu och i framtiden eftersom de berörda fem regionerna hyser cirka 24 miljoner människor.
En omänsklig militärdiktatur
Ett enda land som drabbats så osannolikt. Land, förresten. Det är människor som du och jag som drabbas. Människor med släkt och vänner, drömmar, jobb och utbildning. Precis som vi. På Gotland drabbas vi lyckligtvis inte av cykloner, men vi kan tänka tanken.
Detta är alltså en av de största katastrofer ett enskilt land har drabbats av. Förstärkt av en omänsklig militärdiktatur som i det längsta vägrat hjälp utifrån och som sannolikt hittills skrupelfritt skott sig på katastrofen.
Nu har FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon lyckats bryta motståndet och en bred hjälpverksamhet kan starta. Det är bra. Dock har tusentals människoliv hunnit förspillas i väntan på denna självklara hjälp utifrån.
FN borde förresten ha agerat kraftfullt för länge sedan för att stoppa nedbrytningen av detta i grunden rika land, en gång världens ledande exportör av ris. Burma (sedan 1989 av militärjuntan utropat som Myanmar) har den vanliga utvecklingen i historisk tid. Brittisk provins/koloni fram till 1948.
Därefter en hygglig utveckling då U Thant var en ledande politiker i landet. U Thant som sedan blev FN:s generalsekreterare 1961-1971, då han efterträdde Dag Hammarskjöld. Så kom general Ne Wins militärkupp 1962 och därefter har det gått utför genom vanstyre och inbördeskrig.
Det hopp som kan skönjas är oppositionspolitikern Aung San Suu Kyi som 1988 återvände efter 30 år i exil för att leda en revolt mot militärdiktaturen. I det fria val som då tilläts segrade hennes parti, Nationella demokratiska fronten. Valet ogiltigförklarades förstås av juntan och Aung San sattes i husarrest 1989. Där sitter hon alltjämt. Visserligen går husarresten ut inom kort, men ingen vågar väl tro att denna starka kvinna som fick Nobels Fredspris 1991 släpps fri och tillåts agera. Ett annat hopp är de buddhistmunkar som i september förra året djärvt demonstrerade och uttryckte sina protester mot den styrande militärjuntan med generalen Than Shwe i spetsen.
Man skulle önska att det fanns ett tredje hopp, omvärlden. Omvärlden med FN, EU, ASEAN. Men obegripligt nog låter man denna 50-miljonersbefolkning fortsätta rutscha i den långa utförsbacken. Ner mot ett djävulshål med hiv/aids, sjukdomar, undernäring och människohandel.
Dödstalet för barn under fem år är mycket högt. Sammanfattningsvis: svagt framtidshopp. Vem drabbas? Barnen förstås. Så är det alltid. De som är helt oskyldiga till det som händer och som inte har någon röst.
Världen borde ta ansvar för sina barn också i Burma. Nu får humanitära organisationer som UNICEF och Rädda Barnen lappa och laga. Medan Världen tittar åt sidan, låter det gå. Visserligen kommer nödhjälp under en tid som kan mildra det akuta lidandet. Men sedan?