Kina, bundsförvant och kolonialmakt
Mona Sahlin (s) pratar om friheten som ger alla samma chans.
Foto: Leif R Jansson / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Just nu står dessa länder för all tillväxt i världen, sedan krisen lamslagit ekonomierna i "väst" inklusive Japan.
Ekonomisk styrka ger politiskt inflytande som i sin tur kan växlas mot såväl råvaror och marknader som politiskt stöd för hjärtefrågor i internationella sammanhang. Kina går försiktigt fram; nyckelordet är "fredlig uppgång".
De kinesiska ledarna är medvetna om att Kinas storlek och ekonomiska (och växande militära) styrka kan skrämma och skapa antikinesiska stämningar i länder och regioner där Kina har stora intressen.
Bundsförvant
Kina framställer sig gärna som ett utvecklingsland som står på de fattiga ländernas sida och inte har något kolonialt förflutet. Omvänt har utvecklingsländerna länge sett Kina som en bundsförvant i kampen mot kolonial exploatering, ett land som hjälper utan att ställa politiska villkor och vars framgångsrika ekonomiska modell ivrigt studerats i "den tredje världen".
Den politiken har betalat sig. Kina har ostört kunnat flytta fram sina ekonomiska positioner och på köpet fått nya vänner i världen, en politisk hårdvaluta som man hittills utnyttjat lika diskret som den ekonomiska makten. Det händer dock att man växlar in den omedelbart, till exempel i form av tillbakadraget erkännande av Taiwan. Kina kan också påräkna uppbackning i internationella organ när landet kritiseras för bristande respekt för de mänskliga rättigheterna.
Samtidigt vinnlägger sig Kina om att om att framstå som en trovärdig samarbetspartner även för USA och "väst" i allmänhet, till exempel genom att delta i fredsbevarande operationer. Det är inget konstigt i det. Kina har stort intresse av fred och stabilitet i världen, för den delen också för ett ekonomiskt blomstrande USA - Kinas viktigaste marknad. För att nu inte glömma att kineserna sitter med väldiga dollartillgångar som kan smälta samman om USA:s ekonomi försvagas alltför mycket.
Kolonialherrar
Men kanske har Kinas vågmästarpolitik blivit alltför framgångsrik. I Afrika och Latinamerika ställs kineserna nu inför en kritik som de inte är vana vid: Att fara fram som kolonialherrar, lägga under sig naturtillgångar, gynna sina egna företag och skaffa sig kontroll över de lokala marknaderna.
Järnvägar byggs (med medförd arbetskraft) från inlandets olje- och och mineraltillgångar till kusterna, varifrån naturtillgångarna skeppas till Kina för att återvända som industrivaror som slår ut inhemsk tillverkning. Kina behöver inte bara olja och metaller, utan även jordbruksmark för att försörja sina stora befolkning. Det är lätt att vad detta innebär för afrikanska småbrukare och småföretagare, för att nu inte tala om miljön.
I väst växer samtidigt kritiken mot Kina för att stödja diktaturer varhelst det gagnar kinesiska intressen. Ett exempel är Sudan, där Kina numera är den största ekonomiska aktören. En fördomsfri vapenhandel ingår i bilden.
Kina känner sig uppenbarligen besvärad av denna kritik, men inget tyder på att landet kommer att lägga om kursen. Inte utan hårda internationella påtryckningar som skulle kunna skada kinesiska ekonomiska intressen. Men i en krisande västvärld är det inte många som har lust att bråka med den ekonomiska stormakten Kina just nu.