Kinesisk Chaplinfars gav gråtimpuls
Den nya elkabeln till Gotland ger förutsättningar för vindkraftsexpansion.
Foto: Söderlund Tommy
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det var i maj någon gång för 20 år sedan. En vanlig kväll då jag satt framför TV:n för att se på Aktuellt och jag förväntade mig naturligtvis inget spex, bara de gamla vanliga katastroferna.
Så kom rapporterna från Kina. En liten kille i vit skjorta med någon slags vimpel i handen stod där framför en stridsvagnskolonn. Det såg livsfarligt, men samtidigt komiskt ut.
Stridsvagnen försökte undvika att köra över honom, men han flyttade sig med viga hopp sidledes och blockerade vägen och den tragiska komiken drevs allt längre precis som Charlie Chaplin gjort i "Moderna tider" vid det löpande bandet.
Det var helt tydligt att de kinesiska ledarna med de gamla farbröderna Deng och Pung valt att satsa på det komiska bildspråk, som de var säkra på att USA och den västliga världen skulle förstå.
"Så kul", sa Deng, "den lilla människan i kamp med de väldiga maskinerna". "Charlie Chaplin", sa Pung, "det blir tidernas fars". Och så blev det. Jag skrattade, men gråtimpulserna trängde på.
Den store befriaren
I mitt minne finns det sörjande kinesiska folket på ständig parad förbi den balsamerade kroppen av den store ledaren Mao på sitt mausoleum på den Himmelska fridens torg något år efter Maos död 1976. Den store befriaren av den lilla människan, inte kunde väl hans heroiska vapenbröder från Den långa marschen iscensätta en sådan brutal händelse på Himmelska fridens torg av alla platser. Den ironin var bara för stark, den kunde inte vara sann, ville jag tänka. Men det var sanning.
Och det stod klart att slutsatsen ändå alltid är, att all heroism har ett blodigt understråk av hänsynslöshet och våld. Ingen ska tro något annat.
De här minnena väcks till liv, när blodiga upplopp i Kina åter upprör världen. Och som vanligt är våldet brutalt på ett sätt som vi inte kan föreställa oss. Skillnaden är att upproren nu inträffar i de yttre provinserna där olika minoritetsfolk uigurer och tibetaner drömmer om att upprätta egna oberoende stater, Östturkestan och Tibet.
Men 1989 var situationen ändå en annan. Då skedde upproret i Kinas hjärta av det dominerande hanfolkets egna studenter och arbetare. Det politiska töväder (80-tal) som följde efter utrensningen av De fyra gäng (1978) öppnade Kina för omvärlden.
Deras tid skulle komma
Jag var där och träffade alla dessa befriade människor som trodde att nu skulle äntligen deras tid komma. Pensionärer som sa sig aldrig vilja pensionera sitt tänkande för att kunna berätta om de svåra tider som varit, skolbarn som paraderade över skolgårdar och torg med små röda fanor, säkra kavata, framtidstroende. Det var lätt att låta sig imponeras.
Men det var bara en övergångstid. "Den demokratiska smittan" bland studenter och en växande fackföreningsrörelse blev för hotfull. De frihetliga drömmarna slogs bokstavligen brutalt ned på Den himmelska fridens torg i maj 1989. Allt det där är historia, men inte glömt.
Men går historien att förstås ur ett annat perspektiv än det västerländska? Och finns det något i historien som kan vara en lärdom också för oss i västerlandet, blint troende som vi är på den kapitalistiska demokratins välsignelser.
Jag ska göra ett försök att minnas vad jag läste, lärde och upplevde under en kort period under mitt liv. Då jag trodde att den kinesiska töväderskommunismen också var en möjlig väg för oss att gå, att demokratisk socialism kunde förverkligas som en frihetlig socialism, som vi föredrog att säga. Om det handlar en kommande artikel.