Kloka gubbar och vår miljöskuld
Ekonomen Assar Lindbeck har blivit kloka gubben. Han anser miljöskulden vara viktigare än statsskulden. Han lyfter fram Östersjöns miljö och hoten från oljeutsläpp.
Foto: Larsen, Bjørn Erik
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Assar Lindbeck har väl inte synts så mycket i debatten på senare år. Men på 70-talet deltog han flitigt i den ekonomisk-politiska debatten. Ständigt i farten. Ständigt anlitad i debatter för att avleverera nyttiga och tänkvärda udda funderingar och påtvärs-åsikter.
Han retade sina borgerliga motståndare till vansinnets brant. Men han skapade debatt och det behövs för att komma framåt. Kunnig och svår att slå på fingrarna. Man skulle kunna tro att han var död och begraven vid det här laget. Men segt strävar han vidare, närmar sig de 80 åren, och sprutar in lite tändvätska i debattbrasan då och då.
För kommande generationer
Vi behöver inte spara för kommande generationer, säger han, dom blir ändå rikare än vi. Vad det handlar om, när vi tittar framåt, är vilket arv vi lämnar efter oss.
Det är sant, för när man talar om arv från generation till generation handlar det inte så mycket om pengar som vi tror. Det viktigaste arvet i en familj handlar om trygghet, traditioner, tolerans och värderingar. Ett arv som grundläggs i barndomen.
I samhället handlar det egentligen om samma sak. Att lägga grund för en god och hållbar utveckling för kommande generationer. Och då är det inte heller så mycket fråga om pengar och materiella ting som vi kan luras att tro.
Det finns anledning att lyssna till Assar Lindbeck, nu när debattören har blivit en klok gubbe. När den erfarne ekonomiprofessorn tonar ner pengarna till förmån för omtanke om miljön. Han lyfter särskilt fram Östersjöns miljö och en satsning på att rusta upp och modernisera våra järnvägar.
Kloka gubbar och kloka gummor bör man lyssna till. För när klokskapen har inträtt i en människas liv kan hon vara vidsynt och ärlig. Behöver inte snegla på karriär eller vad folk ska tycka och tänka. Då kan man bara vara klok och äkta. Bara någon lyssnar. Från barn och barnbarn till samhällsinstitutioner och politiker.
Strandskyddet hotas
Ett aktuellt exempel bär syn för sägen. Vårt behov av närhet till vatten, där strandskyddet är avgörande. I en nyligen presenterad skrivelse från Miljödepartementet kommer förslag om att luckra upp bestämmelserna. "På många håll i landet upplevs att reglerna för strandskydd inte är tillräckligt flexibla." En huvudregel, sägs det, bör vara att kommunerna prövar frågor om dispens från strandskyddet. Länsstyrelsens ansvar tonas alltså ner.
Försåtliga skrivningar inne i en rapport med den uppfordrande titeln "Stranden - en värdefull miljö". Denna kortsiktighet ger säkert applåder på många håll. Penningstarka personer som har önskat strand för sig själva och kommuner som får lyssna till ett snabbt övergående klirr i kassakistan.
Men vi andra, folket, blir avskurna från kontakt med vattnet. Vattenkontakten som ligger så djupt i oss ända från moderlivet. Var finns klokskapen här?
Miljöskulden är allvarligare
Det är som om vår tid vore den enda i historien. Risken är överhängande att det kan bli så. Två aktuella katastrofer är en otäck påminnelse. Klimathotet känner vi redan till från en nu något avdomnad debatt. Aldrig hör jag någon ansvarig tala klokt om att vi är en länk i en hållbar kedja som sträcker sig hundratals, ja förhoppningsvis tusentals år framåt i tiden.
Assar Lindbeck har rätt. Miljöskulden är allvarligare än statsskulden. Och vi måste betänka vilket arv vi lämnar efter oss.